Skottland 2014

Då var det äntligen dags att påbörja årets resa på hojen.

Ännu en gång styr vi kosan mot Skottland, närmare bestämt John O'groats och så långt norrut du kan komma på UK:s fastland.

Förra året var ju Lands end och så långt söderut du kan komma, så detta val föll sig ganska naturligt.

Sen är det ju väldigt trevligt att vara tillbaka i Highlands och dess omgivningar.

Planen gick ut på att åka Göteborg-Fredrikhavn för att sedan korsa Danmark för att ta färjan mellan Esbjerg och Harwich. Väl framme i England så är det ju ett ganska långt skutt till man är framme i Skottland. Det var tanken att ta detta skutt i en etapp, för att sedan kunna ta det lite lugnare när man är framme.

Tanken var att åka snabbaste vägen upp till Inverness för att sedan följa kusten upp till John O´groats i Norra Skottland. Väl där fortsätter jag på de små kustvägarna ner via västkusten och ända ner till Oban. En liten avstickare till Isle of Skye är tänkt att hinnas med också.

Väl framme i Oban är det dags att vika av till Dalkeith utanför Edinburgh för lite välbehövlig service av hojen. Sedan blir det hemåt via Lake District.

 

 

Så var man då framme vid John O´groats. Vägen ut var väl inte så där upphetsande och platsen i sig är väl som alla dom här platserna är i UK.

Allt var uppbyggt kring turister och souvenirbodar varvas med små matställen och annat krafs.

Men nu har jag varit här och det var ju det som var syftet med resan.

Tanken var ju att stanna här på campingen över natten, men den ligger på en kal kulle precis vid havet så det blåste väldigt mycket där. Inte allt för lockande att sätta upp tältet där.

Bättre att forstätta en bit nerför västkusten och se om jag hittar en bättre camping. I alla fall en där det inte blåser så mycket.

Alltså sätter vi riktningen mot Thurso och ser om det ser bättre ut där.

Så nu var Applecross avklarat.

Tanken var att jag skulle träffa ett gäng från GS club Scotland här på campingen, men de dök aldrig upp.

Visade sig senare att dom hade hittat lite andra sköna vägar att åka på så dom hann inte till campingen denna kvällen. Dom kom kvällen efter men då hade jag redan åkt.

Planen denna dagen är att komma ner från berget för att ta mig ut till Isle of Skye. Ut och snurra omkring på ön en stund för att sedan vända om och fortsätta mot Fort Williams.

Vet inte riktigt hur lång tid detta kommer att ta så jag får se om det fungerar tidsmässigt.

Sanny's

En sida om min stora hobby

Färden neröver Danmark är väl inte den mest spännande upplevelsen.

Det är nog lika roligt som att köra autobahn.

Färden över till England var en lugn tillställning.

Havet låg i stort sett alldeles blankt.

Ett par öl i baren och sedan i säng vad var som gällde.

Det första som hände när jag tankade i Sverige innan avfärd så lyste en varning på displayen. Trasig lampa, halvljuset hade pajat.

Körde så ett tag men i England när jag insåg att det kunde bli en sen kväll var jag tvungen att stanna och byta den.

Jag som inte har minihänder tycker det är lättare att ta bort hela mätarhuset istället för att försöka pressa ner händerna när det sitter på plats.

Äntligen tillbaka till England.

Nästa steg på resan är ett besök hos Adventure Bike Shop i Acton utanför Sudbury. Jag hade haft kontakt med butiken angående lite kläder så dom visste att jag skulle komma idag. Äntligen där så möts jag av färdigbryggt kaffe och fikabröd.

Vi satt och fikade och mer och mer folk dök upp och egentligen bara tjötade lite, det var tydligen en samlingspunkt för adventurefolk i trakten.

Till slut insåg jag att jag hade suttit alldeles för länge och tiden hade sprungit iväg. Snabbt köpte jag ett par byxor som jag hade sett ut via hemsidan och sen for jag iväg.

Kan verkligen rekommendera Adventure Bike Shop om ni har vägarna förbi. Ni kommer att bli väl mottagna av Cliff och Jenny.

Nu var jag verkligen sen. Fantastiskt, jag har bara kört sju mil i England men är redan flera timmar sen.

Det blev en långkörning och en övernattning på en bänk vid en liten rastplats innan jag kom fram till Inverness, men nu är jag tillbaka till planen igen.

Resans enda regn kom andra dagen.

Jag fick ha på mig regnstället hela förmiddagen.

Efter det så låg det längst ner i packningen hela resan.

Man kan säga att det var en del låga moln denna dagen, men inte allt för mycket regn.

Nu börjar man ju till och med se en och annan bergstopp.

Nu märker man att man har kommit upp till highlands

Cromarty bridge strax norr om Inverness

Nu börjar vi närma oss de norra delarna av Skottland.

Bergen blir högre och högre, men dom är dock inte lika höga som vid västkusten som jag ska till senare.

Molnen dröjer sig kvar större delen av dagen, men regnet ser man inte så mycket av längre. Det är ju ganska skönt att slippa det.

Egentligen inte mycket att se ute på John O´groats, men nu kan jag säga att jag varit längst söderut och längst norrut i UK.

En liten fin hamn fanns dock.

Här kunde du ta en färja ut till öarna om du ville.

När det är ebb ser man alla fantastiska bergsformationer som finns på havsbotten.

Lägerplatsen i Thurso.

Här var det mycket bättre än John O´groats. Nästan vindstilla och lätta moln på himlen. Att utsikten inte är den sämsta gör ju inte saken sämre.

Nu ska jag bara gå upp till puben också.

Dags för den traditionsenliga Bullens pilsnerkorv efter uppnått mål.

Ett par pilsner till dessa korvarna så är man nöjd för kvällen.

Även här finns det fantastiska formationer på havsbotten som man ser under ebb.

Efter Thurso är planen att följa västkusten neråt så nära kusten som möjligt.

Det betyder många små vägar och in och ut runt alla små halvöar som ligger utefter kusten. Det är nu jag inte har en aning om hur lång tid denna sträckan kan ta att köra.

Det är ju inte bara vägens beskaffenhet man får ta hänsyn till utan även hur ofta man stannar och tar kort, dricker kaffe, äter, tjatar med folk mm.

Det är bara att mata på längs kusten så får jag se hur lång tid det tagit och anpassa planen utefter det.

Nästa tid jag har att passa är på tisdagen veckan efter då hojen ska vara inne på service i Dalkeith söder om Edinburgh. Jag måste vara där tidigt på morgonen så att motorn hinner kallna innan dom kör igång med servicen.

Dagen kunde väl börjat lite bättre då dimman låg tät hela förmiddagen. Jag kunde inte se mer än 50 meter framför mig och visiret gick inte att ha nere.

Jag körde bara på vägarna, hade inte en aning om vad som fanns längs sidorna.

Som tur var lättade dimman vid halv elvatiden och jag kunde se mer och mer av landskapet.

Stannade till vid en liten sjö för att kolla om det fanns någon fisk.

Det var mycket fisk som vakade så nu skulle man haft fiskegrejerna med sig. Det stod i och för sig att man måste ha fiskekort i dessa vatten, men jag var ganska ensam här uppe. Skulle varit kul att testa.

En liten bro över på den smala änden av sjön. Här kan man inte möta någon större bil.

Sjön tar slut och fortsätter som en flod eller älv.

Här var ännu mer lockande att provfiska.

Dimman lättar mer och mer. Man ser nu att man är inne i det riktiga highlands.

Bergen blir högre, naturen kargare och allt är fantastiskt.

Ibland får man bara stanna till och insupa landskapet.

Det är oerhört vackert här uppe.

Tycker själv att jag börjar bli duktig på att hitta alla de små konstiga vägar man kan hitta när jag är iväg på resa. Denna resan är inget undantag heller.

Helt plötsligt dyker havet upp och man hittar små juveler.

När man hittar dessa juveler så är det bara att slå på hejdarn och ta fram kameran. Många bilder blir det under en resa.

Allt som oftast dyker det upp små fina bäckar.

Bara att stanna till fylla kaffepetter direkt från bäcken och koka kaffe.

Smakar ljuvligt.

Efter ett tag kom jag in på denna lilla vägen utefter havet.

Det stod stora skyltar att den inte var lämplig för husbilar eller lastbilar. Det första jag mötte var fyra tyska husbilar i karavan som gjorde att jag fick lägga packväskorna på sluttningen för att vi skulle kunna mötas på vägen.

Då är det lika bra att stanna till, blicka ut över havet och ta ett kort.

Här kom dom rackarns husbilarna.

Ny paus, ny havsvik, nya kort

Ibland blir vägen bredare. Till och med så att man kan mötas. Men det kan vara kortvarigt, ibland bara 50-100 m sedan blir den smal igen.

Man undrar ibland hur dom tänkte när dom byggde vägarna här uppe.

Nya fototillfällen kommer hela tiden. Det blir många start och stopp.

Rätt var det är dyker man på någon slags gammal industri.

I huset till vänster har det pågått någon slags verksamhet under lång tid.

Inte en aning om var det har varit för något, men en stor stabil stenbrygga gör att man tror att dom hämtat eller lämnat något per båt.

Dagen blir bara bättre och bättre. Det är bara över bergstopparna som molnen håller sig kvar.

Nu är det ungefär 24 grader och skönt att åka motorcyckel.

Helt plötsligt dyker det upp en helt underbar sandstrand som man inte trodde skulle finnas i highlands.

Här var man ju bara tvungen att rasta en stund.

När jag går omkring i omgivningen så ser jag att det kommer en annan hoj som ställer sig jämte min. Ägaren går upp på berget och sätter sig och äter lite.

Nyfiken som man är så kollar man skylten på hojen så man vet var ifrån ekipaget kommer ifrån. Känner inte igen skylten först innan jag kan läsa lite text. "The sunny state of Florida" står det på den. Va fan är detta? En amerikan i Skottland?

Var tvungen att kolla läget. Jodå, det var en Amerikan som satt där.

Han var ute på en tre månader lång resa och ville ha sin egen hoj, så han satte in den i en sjöcontainer och skeppade över den till Irland där han tillbringade en månad innan han åkte över och kollade racen på Isle of Man.

Nu skulle han åka runt England och Skottland innan han skulle vidare till Irland igen för skeppning va hojen tillbaka till Florida.

Mycket intressanta personer man stöter på mitt ute i obygden.

En Amerikansk hoj i Skottland.

Jag lämnar min Amerikanska kompis och fortsätter färden mot nya mål.

Ut på nästa lilla halvö.

Från havet till små sjöar och dammar.

Det är stora kontraster när man reser här uppe.

Vet inte riktigt vart dom skulle ro med denna ekan.

Dammen var inte mer än 25x15 meter, men ekan var väldigt välskött.

Nu närmar jag mig havet igen.

Och så alla dessa fantastiska gula buskar som växer överallt.

Undrar om man blir mätt på utsikten när man bor så här.

Det är svårt att hålla igen ibland när man åker på sådana här vägarna.

 

Det är som sagt svårt att hålla igen på dessa vägarna.

Det är tur att man har så mycket att titta på så farten blir inte så uppskruvad.

Nu börjar jag närma mig Ullapol.

Där kan det vara bra att tanka upp hojen lite och fortsätta till dagens mål Applecross.

Det är nog bara några berg till att klara av.

När man är högre upp i bergen så möter man molnen.

Är du tillräckligt högt upp så åker du igeom dom, men det är svårt att ta kort på.

Börjar närma mig den lilla byn Lochcarron som ligger vid foten av bergen som leder till Appelcross.

Vägen till Appelcross är den högst belägna vägen i UK.

Det är bara att ladda för detta.

Nu ska vi ta oss an uppfarten till Bealach na ba som berget heter som man åker över när man ska till Appelcross.

En ganska spännande väg med bland annat serpentiner, branta sluttningar utan vägräcken och naturligtvis smala vägar som du inte kan mötas på.

Upp mellan bergen och sedan över nästa berg som kommer efter, sedan är det en liten bit uppåt till sedan är du på toppen. Men det är en spännande resa innan jag kommer dit.

Nu är jag halvvägs upp. Bara lite serpentiner kvar och lite mer uppåt sedan är man där.

Utsikten är ju inte dålig så här halvvägs upp.

Där nerifrån kom jag och fortsätter uppåt.

Inte riktigt uppe ännu.

Det tar en liten stund till med några goa kurvor kvar.

Uppe på toppen.

Nu ska jag bara ner på andra sidan också innan jag är framme i Applecross.

Bumsen står och tittar ut åt andra hållet medans jag tar kort på min sida.

Framme i Applecross.

Här kan man sitta och filosifera länge tror jag.

Puben ligger 15 meter bakom ryggen, undrar om man kan få dom att komma ut med ölen hit?

Utsikten från campingen är inte så dålig den heller.

Här ute är så ödsligt så det finns ingen mobiltäckning på mils avstånd.

Som tur var visste jag detta så jag kunde sitta och titta på folk som sprang med mobilerna i händerna och leta efter signal.

Det är populärt som hojåkare att ligga på campingen, sedan kör man varvet runt halvön, för att komma tillbaka och sitta och diskutera varvet på puben hela kvällen. På morgonen kör man igen för att ha mer att diskutera nästa kväll.

Ännnu en utsiktspunkt från Bealach na Ba.

Här uppe finns det mycket att titta på så stoppen blir många innan man är nere på havsnivå igen.

Väl nere är det dags att styra mot Isle of Skye.

Sista laddningen innan vi beger oss ner för berget.

Hoppas att bromsarna håller för detta äventyret.

Och så helt plötsligt träffar man på ett sådant här ställe

Då är det ju bara att ta fram kaffepetter igen och sittta en stund och njuta av livet. Sedan får man, lite försenad fortsätta neråt berget,

Kolla. Hojen och bergen lutar åt samma håll.

Nåja. Direkt raka spåret var det ju inte till Isle of Skye.

Helt plötsligt ligger det ett tjugotal Highland cattle på och vid vägen.

Stannar och försöker komma på vad jag ska göra. Dom där hornen ser ju inte små ut.

Ser inte den där tjuren lite lurig ut också? Vad fan ska jag göra egentligen?

En bil kommer bakom mig och stannar och undrar varför jag står där och ser vilse ut för?

Vad tror du, svarar jag . Det ligger 20 ton biffdjur i vägen för mig och dom vägrar flytta på sig.

Men det är ju bara att gå fram och peta på dom lite, så flyttar dom på sig, svarar den äldre urinnevånaren.

Gå fram och peta på dom, svarar jag med ljus och fasansfull röst. Har du sett vilka horn dom har dom där djuren.

Han bemödade sig inte att svara på detta utan gick fram och verkligen petade lite på dom så flyttade dom på sig.

Alla flyttade på sig utan en tjur som menade att detta var hans plats nu och här tänker jag stanna.

Urinnevånaren ryckte på axlarna och körde runt tjuren och jag tyckte att det var säkert nog att ta fram kameran och ta ett par kort.

Sedan körde jag mycket försiktigt runt den envetna tjuren och fortsatte min färd.

Bron över till Isle of Skye.

De flesta tycker att man ska använda den gamla färjan när man åker hit, men det har jag inte tid med. Det får bli den moderna varianten med bro istället.

Stod och tog kort på ett litet vattenfall när en busslast med Amerikaner stannade och for ut ur bussen.

Dom var väldigt förvånade att jag vågade mig ut alldeles själv på en sådan resa så långt hemifrån med tanke på alla faror som finns här i världen.

Jag tyckte att det är nog inte så farligt när man är från lilla Sverige, utan man kanske har andra problem som Amerikan när man är ute och reser än vad vi Svenskar har.

Efter en kort diskussion kom dom fram till att så är nog fallet, för dom har ju en mission att rädda världen, men världen har inte förstått detta ännu.

Ja se dessa Amerikaner.

Fantastiskt fina vägar.

En otrolig natur.

Vad mer kan man önska?

Jodå. Jag hittade de små vägarna här ute på ön också.

Försökte att få lite bilder på hojen och lite får, men så fort jag stannade och gick av hojen sprang dom för livet.

Till slut fick jag några järva som stannade i närheten när jag klev av och försökte fota.

Så här är man mer van att se dom. Mitt framför framhjulen.

När man kommer åkande har dom all tid i världen, men så fort du stannar och går av hojen springer dom för livet.

Här vill jag se dom.

Uppe på sluttningen och ser söta ut.

Inte framför hjulen på hojen.

Branta sluttningar, goa vägar. Vad mer kan man önska?

Här var det brant.

Här vill man inte köra av vägen.

Vägen bara fortsätter neråt.

Jag måste ha varit högre upp än jag trodde.

Klyftorna är djupa och vägarna går precis vid kanten av dom.

Det blir obehagligt om man måste väja för boskapen här.

Dramatisk natur, men otroligt sköna vägar gör att jag skulle vilja utforska Isle of Skye lite mer en annan gång.

Kanske nästa år?

Tillbaka till fastlandet igen bär det iväg mot Fort Williams.

På väg dit passerar man Eilian Donan castle.

Ni som kan eran filmhistoria vet att man filmade in stridsscener från Braveheart med Mel Gibson här på bron upp mot slottet.

Jag var mest nöjd med att dom äntligen hade fått en bra restaurant för jag var hungrig efter besöket på Isle of Skye.

På väg mot Fort Williams kör man nere i dalarna.

Det är ganska mäktigt att åka och se upp mot bergen på alla sidor om dig.

När man kommer norrifrån och åker ner mot Fort Williams så passerar man ett minneslund över alla Brittiska marinsoldater som omkommit i strid.

Statyn blickar ut över Ben Nevis för det var där dom hade sina träningsområden innan dom skickades ut i strid under andra världskriget.

För några år sedan satt jag och drack öl med en Brittisk marinkårssoldat som hade en kompis som omkom under Falklandskriget när han träffades av en robot ombord på ett fartyg.

Han fick mig att lova att när jag passerar denna platsen så måste jag stanna och visa min respekt för hans kompis.

Naturligtvis håller jag mitt löfte och stannar till för att skänka denna kompis en tanke.

England har ju varit inblandade i ett antal mer krig efter Falklandskriget och vännen jag skulle hälsa på har tydligen fått en annan plats som jag tyvärr inte kunde hitta.

Tyvärr var platsen inte tom utan hade fyllts av en annan marinsoldat som omkommit under ett senare krig.

De fick alla som hedrades här en tanke av mig.

Framme i Fort Williams och Ben Nevis camping.

Denna camping kommer jag att komma ihåg för en enda sak. Knott.

Fy fan va knott här var. Det gick inte att vara ute, man fick hoppa in i tältet och stänga myggnätet och komma ut nästa morgon när det var dags att åka.

Då fick man skynda sig att plocka ihop grejerna innan man blev fullständigt uppäten.

Jag tog faktiskt ner tältet och packade ihop i full mc-utrustning inklusive hjälm.

Det var varmt kan jag tala om.

Fortfarande lite snö kvar vid bergen kring Ben Nevis En liten linslus lyckades flyga in precis när jag tryckte av kameran också.

Naturligtvis har även Ben Nevis lite snö kvar på sin topp.

På väg mot Oban.

En trevlig rastplats nere vid havet.

Ser väldigt badvänligt ut ända till man känner på vattnet.

Då försvann badlusten.

Framme i Oban och stannade till för en kopp kaffe och ett par kort på hur man kan ta sig fram om man inte har en hoj.

Det börjar märkas att man kommer längre söderut.

Bergen är inte så höga längre utan mer kullar och det är mycket grönare än det var längre norrut.

En och annan bergstopp syns ju fortfarande.

Bergen finns där i bakgrunden, men det blir grönare och grönare för varje mil man kör nu.

På väg från Oban mot servicen i Dalklieth passade jag på att åka till Aberfoyle och Scottich woll center för att se vad dom har att erbjuda.

Hittade i alla fall en present till frugan.

På vägen dit hittade jag lite goa grusvägar att åka, men det gäller att ta det lugnt när man åker själv och inte har någon att förlita sig på om det skulle hända något.

Det är svårt att koncentrera sig på grusvägen samtidigt som man har omgivningen att kolla på samtidigt.

Här gäller det att tänka sig för innan man gasar för mycket.

De obligatoriska fotostoppen finns ju fortfarande trots att man kör grusväg.

Nu har jag kommit till campingen utanför Edinburgh.

Tidigt upp imorgon för att vara framme hos BMW verkstaden i tid för att motorn ska kallna innan servicen.

Bumsen får sig en välbehövlig service hos BMW Motorrad i Dalkeith strax utanför Edinburgh. När jag kollade med GS-club Scotland vart jag skulle åka och göra service så var svaret entydigt. Det var hit man skulle åka.

När jag kom på morgonen så blev jag bjuden på frukost och kaffet stog på hela dagen.

Detta verkar vara samlingspunkten för hojfolk i trakten för folk kom och gick hela tiden.

Man hade en samlingshörna med skinnsoffor där folk satt hela tiden och tjötade, en del väntade på sina hojar och en del tittade in bara för att snacka lite.

Tog mig en promenad på stan, men återvände till verkstan och satt och pratade lite skit med alla som kom och gick.

Tiden går fort när man har trevligt och snart var det dags att ge sig ut på vägarna igen.

Hittade en gammal stenkyrka med lite roliga figurer på samt en gravkammare med en stor stenkista som var väldigt utsmyckad.

Hittade även en hel del gravstenar med lite olika motiv på. Den med skelettet på var väl något udda kan jag tycka.

Efter servicen var det nu dags att ge sig iväg mot Lake District och en tur genom området.

Tanken var att komma till campingen i Windermere, en camping jag legat på en gång tidigare och är en trevlig plats att vara på.

Efter att ha kommit via Keswick hamnade jag i Windermere och tog riktning mot campingen strax utanför stan.

Stannade till och kollade hur jag låg till och upptäckte till min förvåning att jag hade över 70 mil till Harwich och färjan skulle ju avgå imorgon.

Här kan jag ju alltså inte stanna. Klockan var över sju på kvällen och jag hade inte lust att köra över 70 mil imorgon.

Ett par timmars körning ikväll och sedan leta en camping så är man på banan igen, tyckte jag var en strålande idé.

Naturligtvis går det som det går när jag är ute och åker och försöker planera något smart. Inte en camping fanns att finna på hela kvällen och när klockan blev över tolv på natten var det dags att ta första bästa hage och lägga ut liggunderlag samt sovsäck och sova lite. Tur att det var fint väder i alla fall.

Kommer fram till Lake District.

Här uppe är det vackert, men man ska inte ha tidsnöd som jag har just nu.

Molnen ligger härligt runt bergstopparna, för övrigt så är det nästan molnfritt på himlen.

Härliga vyer när man kommer in i Lake District norrifrån.

Som sagt. Varje bergstopp hade sitt egna lilla moln hängande över sig.

Nattens sovplats.

Fram med liggunderlag och sovsäck för att snarka en liten stund.

Sen snabbt upp innan farbror bonden vaknar och märker att jag sover på hans fält.

Framme i Harwich i god tid. Precis som jag vill ha det.

Lite tid över för att kolla runt på stan lite.

En liten fika ute på piren är aldrig fel.

Tillbaka i Danmark igen. Det var inte roligare denna gången.

Halv storm från sidan gjorde denna turen lite spännande.

Som tur var så avtog vinden ju längre norrut jag kom för att helt avtagit när jag väl kom fram till Fredrikshavn.

En sista färgekö för denna gång.

Nu är det bara en sista båttur kvar, sedan en kort tur innan man är hemma.

Så var då årets första resa avslutad.

Som vanligt så har jag en vansinnig tur med vädret när jag är över i UK. Bara en förmiddag denna gången som regnstället behövdes.

Som vanligt har jag åkt i en otroligt vacker natur och träffat många roliga och intressanta människor.

Får se om det blir någon ny resa nästa år, färjan Esbjerg-Harwich läggs ju ner i september 2014 så nu blir man hänvisad till Amsterdam-Newcasle om man vill komma över till England. Finns ju naturligtvis andra färjealternativ eller eurotunneln, men Amsterdam blir nog närmast.

Nu får jag sätta mig ner och fundera på augustisemestern. Ska det bli Alperna eller ska det bli Moto GB i Brno?

Jag får fundera på detta en stund.