Alperna 2012

Sanny's

En sida om min stora hobby.

Alperna 2012

Denna resa hade jag tänkt mig skulle gå ner till Alperna och framför allt till Stelviopasset och Grossglockner. Alltså både Italien och Österrike. Samtidigt kan jag ju passa på att hälsa på i Schweiz också när jag ändå är i närheten.

Tänkte börja resan redan på fredag kväll, direkt efter att jag slutat jobba och ta nattfärjan Trelleborg-Sassniz för att under lördagen mata på mil och komma ner till trakterna av München.

Därefter kan jag börja jobba mig neråt via småvägar och börja utforska området söderut.

Efter att ha kommit ner till rätt område ställdes gps:en om till "undvik motorväg och betalväg" och så kollar vi vad som händer.

 

Som vanligt så stannar jag efter ett tag och kollar så att allt sitter fast som det ska.

Det ser bra ut denna gången med.

 

Färden går från Sassniz via Berlin, Leipzig, Nürnberg och förbi München, innan det var dags att hitta ett ställe att sova på.

Min vana trogen börjar jag med detta alldeles försent och jag hade ingen lust att slösa massa tid att hitta campingplatser som tog emot annat än husbilar.

Som tur är har Tyskland ett väl utbyggt nät av rastplatser kring autobahn så det var bara att se ut en lämplig sådan och göra det bästa av situationen.

Detta är det bästa av situationen.

Liggunderlag på en bänk, mc-överdrag och sovsäck.

Nu kan det regna bäst det vill, men det ville det inte.

Lite belöning för ett gott dagsverke och lite firande att vi är i södra Tyskland.

 

Denna dagen vaknade jag pigg och utvilad till de mysiga tonerna av trafiken på autobahn.

Tänkte att jag skulle börja med att åka ner till Berchtesgaden och se om man kan få syn på Hitlers berömda sommarstuga där uppe i bergen.

Klockan var bara 8 på morgonen, men redan var det nästan 25 grader varmt så tröjan fick åka ner i packningen och bara ha en T-shirt under jackan.

Ju mer tiden gick, ju varmare blev det och när jag kom till Berchtesgaden så stod termometern på motorcyckeln på 33 grader.

Eftersom man inte får åka ända upp, utan får parkera hojen för att åka buss dit och gå runt var inte så lockande i mc-stället så jag beslutade att chansa att stället står kvar till ett annat år.

Efter lite kikande i kartan beslutade jag mig för att åka mot Salzburg och se hur dom har det i den stan.

Trots att jag planerat att jag bara ska åka småvägar så kan det ju hända att man hamnar på en motorväg i österrike och gör man det måste man ha betalt vägskatt. Det gör man innan man hamnar på en motorväg, annars kan det stå en riktigt dyrt.

Stannade på en bensinstation och köpte en Vignette för 4,½ euro och klistrade på rutan.

 

När man passerar München börjar man se att man närmar sig Alperna.

 

Berchtesgaden. En ganska vanlig Tysk by med ett ganska mysigt centrum.

 

När man kör ut från Berchtesgaden så syns det verkligen att Alperna börjar så smått.

 

När jag började närma mig Salzburg på började jag fundera på vad i hela fridens namn jag skulle dit och göra. Det ligger ju åt fel håll och jag gillar inte städer på semestern.

Alltså, helt om march och sätt riktningen mot Bolzano istället som är ett bra utgångsläge när man ska till Stelviopasset.

Gps:en valde ut de minsta vägarna och de högsta passen för denna rutten. De var så många vägnummer och vägkorsningar att jag inte ens försöker mig på att nämna dom här.

Min vana trogen kom jag till Bolzano alldeles för sent för att hitta en camping, dom hade stängt för länge sedan. Ganska härlig känsla att köra omkring på öde små alpvägar i mörkret alldels själv.

Det blev ännu en natt längs en väg någonstans i de Italienska alperna.

 

På vägen mot Bolzano visade gps:en att jag skulle köra en lång omväg kring två pass.

Trots att jag bevisligen såg en liten väg som tycktes gå precis åt det hållet jag ville.

Nåväl, den blev väl lite trång ju längre jag körde på den, men det är ju fortfarande asfalt. I alla fall på en del sträckor av vägen.

 

Aha. Det var därför gps:en inte ville att jag skulle köra här.

En stor flod och ingen bro över.

Samtidigt var det så smalt här att jag inte kunde vända hojen. Vad som inte syns är att det lutar ganska brant neråt mot floden och det är höga kanter precis innanför buskarna, jag fick putta den bakåt i ca 150 meter innan jag kunde vända och köra vidare. Precis vad man vill göra när temperaturen har nått 35 grader.

Vad har jag då lärt mig av detta? Lita på din gps i alla lägen. Något jag kommer att ångra om några dagar.

Härligt slingrande vägar upp och ner för kullarna.

Det har ju inte blivit riktiga berg ännu.

Undrar om man ska ta det som ett dåligt omen att dom satt ett kors uppe på berget.

Ramlar den över vägen så är begravningen klar på samma gång.

Nu börjar det likna något.

Eftersom jag valt bort motorvägar på gps:en så får jag köra sådana här vägar uppe i bergen.

Man kan ju ha det sämre.

 

Här har man ju till och med satt upp vägräcken.

 

Nu börjar den riktiga stigningen upp mot Stelviopasset.

Tvära serpentiner upp genom hela skogen med hissnande utsikt.

 

Bor man så här behöver man ingen tv.

Tröttnar man på utsikten, kan man kolla in alla hojar som åker förbi.

 

Många små raster blir det för att kolla utsikten.

Det är bättre att stanna och kolla utsikten, så kan man koncentrera säg på körningen. Det behövs.

Morgondimman har släppt och solen börjar bränna bort molnen.

Klockan är bara 8 på morgonen.

Tänkte att det var bättre att åka genom Stelvio tidigt på morgonen så att man slipper den mesta trafiken.

Molnen hänger envist kvar på varje bergstopp.

För övigt är det molnfritt, och redan över 30 grader i dalarna.

Så är det bara den sista biten kvar.

Bäst att stanna och ta ett kort nu. Man vet aldrig hur det är att stanna mitt i serpentindelen.

Det brukar iof gå ganska bra att stanna i flera av kurvorna.

 

Även här ar det lite moln kvar vid toppen, men inte så att det stör körningen.

Kanske det stör fotograferingen senare eller så blir det bra effekter av det, vi får se senare när vi kommit upp.

 

Ramlar man över stenarna här så rullar man länge innan man landar på den nedre vägen.

Då får man hoppas att man stannar mot de stenarna, annars rullar man väldigt länge.

 

Undrar hur många kurvor man kört nu.

Tappat räkningen för länge sedan.

Och så var man framme vid målet.

Nu är det bara dags att hitta ett ställe där man kan dricka kaffe och hitta några att tjata lite med.

Bägge delarna hittades längs huvudgatan.

Affärerna håller precis på att öppna så det är ganska lugnt just nu.

Mer och mer folk dyker redan upp från bägge hållen.

Kaffe hittades att dricka och så kan man sitta och titta på folk som kommer och går.

Många har lämnat kvar sina märken på skylten.

Hittade inget Svenskt märke. Det borde väl det finnas?

 

Toppen på Stelviopasset

Höll mig kvar på toppen en stund och gick omkring och kikade och tjatade med folk.

Mer och mer knuttar dök upp, tog en kaffe eller dricka, tjatade lite och sedan försvann igen.

Nu är tanken att jag ska åka till Livigno via Bormio. Tänkte att jag skulle kolla om de var så billigt där som dom påstår.

Efter Livigno tar jag en avstickare in till Schweiz och kanske ska jag börja leta efter camping i tid denna dagen för det börjar bli dags för kroppen att ställa sig i en dusch.

Det är ganska kallt att tvätta sig i älvarna som kommer uppifrån bergen, så en helkroppstvätt där känns inte som ett bra alternativ för denna kroppen. Nä, tacka vet jag en varm och god dusch.

 

Dags att åka ner på andra sidan berget och ställa siktet mot Livigno.

 

Lilla Bumsen får vara med på bild också. Det är den värd efter allt jobb den ha gjort.

 

När jag stod och tog kort, kom en kvinnlig cyklist uppför berget och frågde om hon skulle ta ett kort åt mig så att jag fick vara med på bild också.

Nä, det är ok, sa jag. Det behövs inte.

Jo, jag gör det gärna sa hon och stannade och räckte sig efter kameran.

Erkänn, sa jag. Du gör detta bara för att du ska få stana och vila en stund.

Ja, erkände hon. Det är faktiskt så, jag är skittrött.

Man vill ju gärna hjälpa en dam i nöd, så hon fick ta ett kort och sedan tjatade vi en stund om hur man tänker när man cyklar uppför Stelvio och sedan fortsatte hon sin något långsamma och utmattade färd.

Nu hade hon något att skylla på när hon kom upp till kompisarna mycket senare än dom.

 

Kommer man lite utanför huvudvägen så är väl inte vägunderhållet det bästa.

Kör jag rakt fram här hinner jag ringa, stå i telefonkö och ändra min livförsäkring innan jag landar därnere.

Vägen jag ska till går därnere i dalen.

Nu ska jag bara hitta dit också.

 

Här är den ju.

Nu är det bara att släppa bromsarna och börja träna kurvtagning.

Jag är ju inte ensam på vägen.

En del körde väldigt fort, medan en del tog det lugnt och njöt av utsikten.

Efter att ha kommit ner från berget fortsatte jag via Bormio till Livigno.

Livigno var som vilken turistby som helst med mycket butiker och restauranger. Alltså inget för mig.

Billigt var det säkert, men jag skulle inte handla något.

Bensinen var också billig, 1,16 euro/L så jag passade på att tanka upp hojen.

Efter en kopp kaffe så satte vi riktningen mot Schweiz. Det går att köra en tunnel in i Schweiz, men jag valde att åka runt berget. Något jag kommer att ångra.

 

Dessa skyddade vägar överallt.

Det ramlar nog ner en del saker från bergen här kan man tänka sig.

 

Bara ner för backen mellan bergen här och så är man i Schweiz.

 

När jag kom till gränsen blev jag invinkad i tullen som frågade om jag hade något att förtulla.

Ingen sprit? frågade tullaren.

Nä, sa jag ärligt. Jag menar, hur mycket kan man smuggla på en hoj egentligen.

Inget annat? tobak t.ex? Frågade han.

Inte mer än min egen snus, svarade jag.

OK, sa tullaren, vi får kontrollera din packning för att se om det stämmer.

Han pekade på sidan om vägen och sa att jag skulle ställa mig där och ta loss all packning.

Kan jag ställa mig i skuggan vid huset, frågade jag. Det är 35 grader varmt och inte så härligt i fullt mc-ställ.

Nä, svarade han, de platserna är reserverade för bilar.

Gör du detta för att följa reglementet eller för att du hatar motorcyklar? frågade jag.

Han blev väldigt upprörd över min fråga och beodrade ut mig i solen att ta loss all packning.

Jag rev loss all packning och öppnade lådorna, så fick han riva bäst han ville medan jag ställde mig i skuggan. Han kommenderade genast tillbaka mig så att jag skulle tala om vad som fanns i varje låda och säck för att sedan kolla om det stämde.

Han gjorde årets kap då han hittade mitt snusförråd och barskt kommenterade att så här stora mängder tobak var förbjudet att ta med in i Schweiz. Två halva stockar, en med lös och en med portionssnnus. Alltså ca 10 dosor.

-Detta måste jag ringa till huvudkontoret och kolla om det är legalt att föra in dessa mängder, talade han om med myndig stämma.

När han gick för att ringa tog jag fram kameran för att ta ett kort, men då kom han tillbaka som en furie och talade om med än mer bestämd stämma att det rådde fotoförbud i tullzonen.

Efter nästan en halvtimme kom han tillbaka och sa att hans chefer hade beslutat att det var ok att ta in dessa mängder snus i landet.

Jag förstår att så här stora beslut, när det gäller så här stora mängder måste behandlas på högsta ort och inte kan hanteras av fotfolket ute vid tullstationerna,

sa jag då jag tröttnat rejält på denna tullgubben samtidigt som jag ser buss efter buss får passera utan åtgärd från övrig tullpersonal.

Du kan packa ihop och åka nu, meddelade tullaren.

Jag tackade för ett trevligt bemötande i ett för övrigt trevligt land, men fick inget svar.

 

Bumsen får stå ute i värmen medans vi står och tjafsar vid kontoret.

Tog ett kort i smyg när jag skulle lägga undan kameran efter uppsträckningen av tullgubben.

Det kändes nästan som att man var vid ryska gränsen.

 

Nåväl, inne i Schweiz till slut och jag kom på att jag hatar landet för tillfället pga bemötandet vid tullen.

Så jag tar en tur runt berget och fortsätter in i italien igen.

 

Kom till den lilla staden Merano där jag direkt hittade en campingskylt som jag genast följde.

Skylten pekade till vänster om porten vid statsmuren, men där var ju bara en cykelbana.

Medans jag stod där och funderade över detta så ser jag en stor husbil komma mot mig på cykelbanan, cyklisterna fick snällt tränga in sig i buskarna vid sidan om för att inte bli överkörda.

OK då, tänkte jag. Kan han så kan jag. Körde in på cykelbanan och efter 500 m hamnade jag på campingen.

Det var tidigt på eftermiddagen men receptionen var stängd.

Frågade ett engelskt par och de sa att det var likadant när dom kom, men det är bara att ta en plats och betala när dom kommer vid sextiden och öppnar.

Sagt och gjort, satte snabbt upp tältet, åkte in till stan och köpte ett gäng pilsner och hade precis öppnat den första när en bil svänger in på campingen och en blängande Italienare hoppar ur.

Jag tänkte förekomma honom och gick fram och frågade om det var han som förestod campingen och talade om att jag satt upp tältet medan jag väntade och hoppades att det inte gjorde något att jag gjort detta.

Men du har ju lagt dig där husvagnar och husbilar ska stå. Tälten ska vara på baksidan uppe på avsatsen, svarade han.

Oj då, svarade jag och tittade ut över de 15-tal tälten som redan var uppställda på den förbjudna platsen. Jag hoppas att det ska gå bra ändå när det bara gäller en natt.

Jag vet inte, svarade han. vi har ju våra regler här och dom försöker vi följa.

Men det gäller ju bara en natt, sa jag och tänkte på alla tält som redan var uppställda runt mitt samt förbannade min otur att råka ut för ännu en viktigpetter denna dagen.

Jag måste ringa och kolla detta med min chef, sa Italienaren.

Jaha, du ska ringa till din fru, svarade jag.

Samtidigt som jag sa det så såg jag på minen och kroppshållningen att detta var helt fel sak att säga och att jag inte kommer att få tälta här.

Men efter bara några sekunder så ändrade kroppshållningen igen och man kunde nästan se hur hållningen sa, jag är en man det är jag som bestämmer i huset.

Ok, sa han. Jag beslutar att du får ha tältet där när det gäller för en natt.

Jag tackade artigt och betalade 9 euro och fick fortsätta med min välförtjänta pilsner.

Senare under kvällen kom det ett par Italienska hojåkare och ett par från Slovakien och vi strålade samman och drack lite pilsner och tjatade till det var sent på kvällen.

Eftersom vi skulle åt samma håll under morgondagen så bestämde vi att ha följe en stund.

 

Infarten till den lilla staden Merano.

På andra sidan staden var infarten till campingen längs med dessa murar.

 

Det felplacerade tältet bland alla husbilar.

Precis bakom staketet gick älven som kom direkt från bergen.

Perfekt ställe att kyla ölen på.

 

Nu är det dags att åka till österrike igen.

Planen är att åka till Heiligenblut och slå upp tältet där för att åka upp till Grossglockner och åka runt lite.

Som vanligt är gps:en inställd på att undvika motor/betalvägar och det kan ställa till det lite ibland.

Men det är ju det som är intressant, att allt inte går som man planerar.

 

När jag åkte i dalarna mellan Bolzano och Stelvio trodde jag att dom odlade vindruvor överallt,

men när jag stannade och kikade lite närmare såg jag att det var äppleodlingar längs hela bergssidorna.

 

Små fort och borgar passeras hela tiden.

Denna låg på en utskjutande klippa över vägen.

En av alla äppleodlingar.

Ibland undrade man hur dom kom upp till sina hus och hur dom kom upp med byggmaterialet.

Mina kompisar från campingen.

Två hojar från Italien och två från Slovakien och så jag från Sverige.

En internationell kortege kan man säga.

Vi lämnade varandra i Bollzano efter en kopp kaffe och fortsatte åt varsitt håll.

 

Även denna dagen lyckades solen bränna bort alla molnen utan de som ligger runt topparna.

Även denna dagen kommer vi upp i +30 grader.

Nu hade jag iaf kommit till vinlandet.

Här odlades det druvor i stora mängder.

 

Och mitt i allt hittar man en liten fin sjö.

Tyvärr hittade jag inget ställe att komma ner till den på denna sidan.

Det hade varit skönt med ett dopp annars.

Som vanligt håller jag mig på de små vägarna uppe i bergen.

 

Som ibland blir ännu mindre.

Problemet med gps:en när man kommer till de mindre byarna där man tror att man kör inne på gårdarna ibland.

Gps:en hinner inte med utan bara snurrar runt och försöker hänga med i alla gathörn.

Till slut ligger men flera svängar före gps:en och till slut kör man fel.

Min färd är den blå linjen och jag skulle svängt vänster där fyrkanten i övre mitten ligger just nu.

Gps:en hängde inte med utan tog med mig på en lustig tur i och i området kring byn innan vi kom rätt igen.

Som sagt, lita alltid på gps:en. Hmmmm.......

 

Ibland ser man motorvägen nere i dalen medans jag håller mig här uppe.

Vem vill ligga och åka hoj där nere?

Ibland ser man inte långt alls, men det är lika vackert ändå.

 

Ibland byts vägarna ut mot träbroar där till och med körbanan är av trä.

 

Fram på eftermiddagen kom jag då fram till campingen vid Heiligenblut.

Svenskcampingen här i Österrike.

Det låg bara ett par från Sverige här när jag kom, men jag träffade flera uppe i byn när jag var uppe och käkade och köpte pilsner.

Dagen efter kom det ännu ett Svenskt par, så några stycken träffade jag, men jag trodde att det skulle ligga fler Svenskar här.

Det kanske är sent på säsongen nu, vem vet.

 

Tältet uppslaget, hojen parkerad, ölen öppnad.

Vem behöver mer på semestern?

 

I början på 80 talet fanns inte dessa träd i bakgrunden, då var det bara berg där.

Där har många SMC:are klättrat upp, och ramlat ner fick jag höra av vittnen här nere.

Om dom var nyktra vid tillfället? Det talar jag inte om. Åk ner och fråga själv om du är nyfiken.

Det var väl det jag visste!

I slutet av regnbågen står det en BMW GSA

En annan Svensk visade mig denna skylten som står i ladan vid campingen.

Det ska tydligen vara den gamla skylten som stått ute vid vägen i början på 80 talet.

Varför SMC märket finns med på skylten vet jag inte, men jag har ställt frågan på SMC forumet.

 

Det är hit jag ska imorgon.

Toppen av Grossglockner. Hoppas att vädret är lika bra som idag.

Då var vi på väg uppåt igen.

I bakgrunden syns dalen där Heilibluten ligger.

 

Nu börjar vi närma oss och vädret verkar bli lika bra som dagen innan.

Träffade ett Svenskt gäng igår som var här för fjärde gången och det var första gången som dom hade sett toppen igår.

När dom fick reda på att det var första gången för mig ansåg dom att det var fruktansvärt orättvist.

Konstigt. Så sa folk i Stelviopasset också.

Uppe på toppen vid utsiktspunkten.

Där kan man se en båt.

 

Grossgnockler utan moln runt toppen.

 

 

Ser nästan ut som ett svartvitt kort med blå bakgrund.

Glaciären som drar sig neråt dalen.

 

Besökscentrat vid utsiktspunkten.

 

Tittar man noga på det kala berget till vänster så ser man en byggnad. Undrar vad dom gör där.

Jag såg den bara för att jag såg en helikopter som kom med last i ett rep och släppte av den däruppe.

 

Med ett sådant här fordon kan man ta sig upp också. Strongt.

 

Så här mycket kostar det att åka upp hit.

 

Dags att åka neråt igen.

Strålande väder, strålande vägar, strålande semester.

Blommorna växer längs hela bergssidorna när man kommer lite längre ner.

 

Man kan inte sluta ta kort.

Man stannar hela tiden för att ta mer kort.

 

Här träffade jag min nya kompis. Ser du honom?

Inte? Kolla noga. Han är där.

 

Ser du honom nu då?

 

Nu ser du honom?

Vi sprang och lekte kurragömma länge innan jag fick några kort.

 

Jag var tvungen att stanna och se hur korna stod på bergssidorna.

Det visade sig att dom står med alla fyra benen på en och samma linje.

Annars skulle dom ju behöva ha två kortare ben på en sida för att kunna stå här.

Man behöver inte vara törstig.

Vattenfall finns lite överallt.

 

Innan jag kommer ända ner igen viker jag av till nästa pass för att åka upp på Edelweiss-spitze.

Där har man fin utsikt över bla Hohe Dock och Groses Wiesbachhorn mm

 

En liten fin tunnel passeras innan man kommer fram.

 

Här har man fin utsikt över omgivningarna.

 

Alla de stora bergen syns utan några som helst moln på himlen.

 

Om man vill kan man åka upp en trång serpentinväg byggd av gatstenar.

 

Belöningen är värd det.

Här ser man riktigt långt.

 

Här har vi bikers ett eget rum också, där man hedrar dom som har tävlat på hojar upp hit sedan början på 30-talet.

 

Oj. Det börjar molna på. Dags att åka neråt.

Därnere väntar ett par goa kalla öl.

Bäst att hoppa på hojen och skynda sig ner.

 

Nu är det dags att dra sig hemåt så smått. Jag har planerat två dagar för detta.

Då kan jag ta lite mindre vägar i lugn och ro, så slipper jag autobahn.

Tänkte att jag skulle ta vägen över Bischofshofen, Zell am Zee och Rupolding för att se de klassiska skidorterna. Efter det drar jag mig norrut grnom Tyskland.

Tanken var att gå in på Louise i Berlin, men pga vägbygge hamnade jag på fel sida av stan så det får vara till nästa gång.

Efter det skulle jag åka till Ravenbruck och kolla ett koncentrationsläger och avsluta med ett besök på Prora ute på Rugen för att se Hitlers semesteranläggning där.

Själva färden upp genom Tyskland var ganska lugn och händelselös med en övernattning på en camping strax norr om Hof.

Efter att ha missat Louis i Berlin fortsatte jag till Ravensbruck och stannade en god stund och tittade på människans ondska och funderade på hur människor kan bli så grymma mot varandra.

Det var en stor kontrast till semestern jag just varit iväg på.

Det var ett nyttigt, intressant och konstigt nog ett efterlängtat besök.

 

Strax norr om Bischofshofen.

Hur ska man ta sig fram här? Vägen tar ju slut.

Men det gick faktiskt.

 

Rupolding.

Jag såg varken Pichler eller några skidskjutarsvenskar så jag tog en kopp kaffe och fortsatte färden.

 

Så var jag då framme i Ravensbruck.

Ett besök jag väntat på länge.

Mycket av lägret är ju rivet, men det som finns kvar håller på att restaureras.

Varje land som hade offer här har fått ett eget område inomhus där dom kan hedra sin offer.

Bland annat finns Norge och Danmark representerat här.

Bland besökarna noterade jag en mycket gammal man som var här med sina barnbarns barn.

Han grät hela tiden han var här, men han missade inte en plats på hela stället där han berättade och visade barnen, inte ens gaskammrarna eller ugnarna missades och förklarades.

När jag gick därifrån såg jag att hela familjen satt på en bänk och grät och kramades.

Jämte mig stod en annan man som visade sig vara ett barnbarn och han såg sig tvungen att förklara vad som skedde framför mig.

Det visade sig som jag trodde, fast mycket värre.

Den gamle mannen hade befunnit sig i lägret under kriget där han förlorade sina föräldrar, syskon och nästan alla sina andra släktingar.

Han har visat sina barn, barnbarn och nu barnbarns barn så att dom inte ska begå samma misstag som begicks under kriget.

Jag lämnade dom för sig själva med en tår i ögonen.

 

Informationshuset.

Här finns det utställningar och bildspel mm om hur det var här under kriget.

 

Lite skrämmande entré till infarten, men det är ett monument för att hedra de Ryska soldaterna som befriade lägret.

Små minnesplaketter och andra minnessaker satt uppe lite överallt.

Cellerna där folk satt och väntade på att förhöras.

Ett av förhörsrummen.

Notera piskan som hänger på väggen.

Jag vill inte veta hur man förhörde människor här.

En av tre dubbelugnar.

Det fanns en till lika stor och en ännu större.

En av de minnesmonumenten som finns över hela lägret.

Många länder har skänkt minnessaker hit.

Nu lämnade jag Ravensbruck, ett nyttigt men sorgligt besök med ett minnesvärt möte och drog mig norrut till Rugen.

Nu började tiden bli knapp så jag hann inte med att gå runt bland Hitlers semesteranläggning.

Det fick bli ett par kort och sedan iväg igen. Men det var lika bra, jag var redan trött på den där Hitler efter förra besöket.

Hus så långt ögat når.

Vänder man sig om så fortsätter det åt andra hållet också.

Flera av husen håller faktiskt på att renoveras, så det kan bli bra till slut.

På väg till färjan.

Faktiskt riktigt fin natur här ute på ön. Synd att man inte har tid att utforska detta närmare.

Det får bli en annan gång.

Och så var man framme.

Bumsen har skött sig väl under hela resan och nu ska hon hem och få en välbehövlig service.

Efter en kort färjeresa var man i Trelleborg och sedan var det 35 mil hem som klarades av i ett nafs.

Nu var årets andra resa över och den blev precis så bra som jag hade förväntat mig.

Som vanligt nu så fungerar det mycket bra att åka solo och därför har jag träffat många trevliga människor, både utländska och Svenska. Det hade jag kanske gjort ändå om jag åkt i en grupp, men det får jag aldrig veta.

Nu är det dags att summera årets resor och snart börja planera för nästa års turer.

Får se vart vi hamnar då, man vet aldrig. Man vet ju faktiskt inte ens under resans gång vart man hamnar. Men det är ju det som är semester.