Frankrike 2017

Efter att ha testat mitt nya campingkök, som var jättebra så tog jag mig en liten kvällspromenad in i den lilla byn jag hamnat i och kikade runt lite.

HIttade en liten närbutik som jag var inne på och köpte ett par pilsner och gick tillbaka till campingen för att sätta mig i lugn och ro och njuta av livet. När jag kom till tältet såg jag att det precis hade kommit ett Holländskt par på hoj och höll på att sätta upp tältet, så snäll som jag var gick jag över och erbjöd paret ett par alldeles kalla öl för det såg dom ut att behöva. Dessa togs tacksamt emots och vi satte oss ner och snackade lite när dom var klara med tältet. Det visade sig att dom körde ungefär samma sträcka som mig, men åt motsatta hållet så vi kunde ge varandra lite goda råd om vad man inte bör missa och vilka väga som undvikas. Samtidigt visade det sig att dom hade ena packväskan fylld med härlig öl som tyvärr var alldelesför varm för att avnjutas. Vad göra? Jo, man tar en plastkasse som förhoppningsvis håller tätt och går ner till älven som är fylld av härligt kallt glasiärvatten,fyller kassen med vatten, bär upp den till tälten för att sedan rigga en hållare till kassen på ena hojen. Sedan lägger man i passande mängd öl i kassen och vips så har man byggt ett alldeles eget kylskåp. Skulle man bli sittande för länge utan att dricka upp ölen går man helt enkelr ner till älven och fyller på med nytt vatten.

Ny dag, ännu lite varmare men uppe lika tidigt och var packad och klar att åka innan de flesta vaknat. Som tur var så är mina nya kompisar också morgonpigga så vi kunde säga hej då till varandra innan vi fortsatte våra resor år varsitt håll.

Sanny's

En sida om min stora hobby.

Äntligen var det då dags att påbörja årets resa. Det blev ju ingen resa på försommaren då jag fick fokusera på att byta fasad och måla om huset.

Jag hade satt upp som mål att huset skulle vara klart innan semestern började och jag lyckades i stort sett med det trots att jag fick jobba väldigt mycket under denna perioden istället för att vara hemma och snickra och måla. Nåväl, dom stora grejerna var klara och bara lite småputs var kvar på huset så jag kände att jag kunde åka iväg med gott samvete.

Detta året var ju planerat att jag skulle åka ner till Frankrike och köra där i alperna. Framför allt så såg jag fram mot att få köra Route del grande Alps, hela sträckan från Genevesjön till Menton och sedan fortsätta med Gorge du Verdon.

På vägen hem planerade jag att åka genom de kanske mindre kända eller i alla fall mindre populära områdena Park naturel regionel de Vercos och Park naturel des Ballons des Vosges. Efter detta så var tanken att köra lite småvägar norrut för att till sist komma fram till färjan i Kiel igen.

Det genomgående minnet efter denna resan kan beskrivas med ett ord: VÄRME

Naturligtvis hade jag prickat in veckorna där södra Frankrike led av den värsta värmeböljan på länge. Det gick inte att komma undan hur man än försökte. Var du uppe i bergen så var strålningvärmen från bergen så intensiv att det ibland var helt outhärdligt, var man nere bland byarna eller städerna var det samma sak. Husen var så varma efter solen att dom strålade ut värme långt efter att solen försvunnit.

Lösningen var att hitta campingplatser som låg så högt upp som möjligt för att kunna sova överhuvud taget på nätterna. Trots detta så låg alla som tältade med öppna tältdukar eller utanför tälten och sov på nätterna. Nåja, man hade ju i alla fall tid på sig att bekanta sig med folk eftersom nästan ingen stängde in sig i tältet när man skulle sova.

Det roliga var att när jag åkte hemifrån så regnade det hela vägen till Göteborg och färjan, när jag kom till Kiel så möttes jag av strålande sol och värme. När jag åkte hemåt så lämnade jag Kiel badande i sol och kom fram till Göteborg där regnet stod som spön i backen. Mellan dessa två tidpunkter hade jag knappt sett ett enda moln på himmeln.

 

Denna resan hade jag planerat ordentligt och avsatt tid för att hinna med saker och ting utan att behöva stressa allt för mycket. Men som vanligt så spelar det ingen roll hur mycket man planerar om man inte själv följer de planer man lagt upp. Det finns ju alltid vägar man måste testa som inte var med i planeringen, ställen man måste åka till för att man har fått tips på intressanta saker att kolla på eller helt enkelt bara vägarbeten genom hela Tyskland som orsakar missar i planeringen. Jag hade ju inte planerat att hamna i Italien, för hela Route del grande Alps går ju faktiskt i Frankrike, så va i hela friden skulle jag i Italien att göra? Jo, jag träffade ett Holländskt par längs vägen som beskrev en väg dom precis kört, frun som satt bak på beskrev den med fasa i rösten och mannen som körde beskrev den i lyriska ordalag. Vad ska man göra? Följa sin plan, eller testa denna vägsträcka själv så att man kan bilda sig en egen uppfattning. Nåväl, jag kan konstatera att gubben hade rätt. En otrolig väg som man bara fortsatte att köra så länge som den fortsatte. När jag tog en liten paus för att hämta andan så hörde jag att jag fick ett sms. När jag läste det så stod det: Välkommen till Italien, du surfar och ringer för samma.......bla bla bla. Det jag undrade var, när fan kom jag in i Italien? Jag såg aldrig några skyltar om att jag passerat någon gräns.

Nåväl, att hitta tillbaka tog sin tid och där tappade jag ett antal timmar igen.

Jag har nog aldrig varit med om så många och så långa vägarbeten i Tyskland som under detta året, det kändes som hela sträckningen av A7 genom Tyskland var ett enda stort vägarbete och detta orsakade stora problem med min planering. Men å andra sidan, om man inte är tvungen att improvisera lite så är det ju ingen kul resa heller.

Äntligen ombord på båten. Alla hade åkt hit i regn så alla var blöta och goa.

Jag hade ju bara 50 km till båten så det var inte så farligt för mig. Värre var det för ett Gäng som kört från Västerås och en snubbe från Stockholm.

Väl framme i Kiel möttes jag av en skinande sol och en skön temperatur.

Gps:en var redan inställd så det var bara att dra ut ur stan och sätta full fart på autobahn. Trodde jag i alla fall, vägarbete i stort sett hela sträckan ner till Hamburg.

Det var ju faktiskt likadant förra året jag körde här. Bilr dom aldrig klara med denna väcksträckan någon gång tro? Efter Hamburg så hoppades jag på bättre väg och lite bättre hastighet, men icke då. Vägarbete på vägarbete och där emellan var det faktiskt lite körbar väg också, men det var inte mycket.

Tanken var att komma ner till Heidelberg och en camping jag hade lagt in i rutten på gps:en. Det brukar inte vara några konstigheter att hinna vara nere där på eftermiddagen i vanliga fall. När kvällen började närma sig hade jag inte passerat Frankfurt ännu så det blev att fråga gps:en om en alternativ övernattningsplats och den föreslog ett alternativ som jag bestämde mig för att testa. Den låg inte så långt från autobahn och var lätt att hitta så efter en stund var jag på plats och tältet var uppsatt samt jag satt med en pilsner i näven och njöt av det faktum att jag nu äntligen var på väg på årets äventyr.

Utanför receptionen på campingen väntande på en läskande pilsner.

Ute på kanalen kom det jättelika pråmar lite då och då.

Tältet uppsatt och liggunderlaget håller på att blåsa upp sig.

Upp tidigt på morgonen som vanligt och tog ner tältet för att komma iväg.

Som vanligt så brukar 95% av campingen fortfarande sova när jag är färdigpackad och på väg. Denna dagen var planen att komma in en bit i Frankrike. Anledningen till att jag planerar att bara komma en bit in är att så fort jag passerar gränsen till Frankrike så börjar jag att köra småvägar. Erfarenhetsmässigt så brukar det betyda att det inte kommer att sluka mil speciellt fort, men det är ju inte det som är tanken heller.

Enligt planen så skulle jag när denna dagen var över vara framme på startpunkten till Route del Grande Alps, men gårdagens förseningar och dagens småvägar gjorde att denna målsättningen inte uppfylldes idag heller. Det gör ju som sagt inte så mycket, det är bara att anpassa sig och fortsätta i lugnt och behagligt tempo.

När kvällen började närma sig var det dags att leta camping igen och en sådan hittade jag i Morbier som ligger i Park Naturel Regional Haut Jura.

Här lyckades jag att nästan elda upp hela campingen. Hade lagat mat och hade en ny gasolflaska till köket och höll på att värma lite kaffevatten när jag såg att det var en konstig låga från gasolköket. Det brann inte under kastrullen utan vid sidan om på något konstigt sätt. När jag tog bort kastrullen så såg jag att gasolflaskan hade spruckit mitt på behållaren och gasen åkte ut allt fortare ju större sprickan blev. Jag fick ta köket i min badhandduk och bära bort det från tälten samtidigt som det började brinna i handduken också.

Som tur var så såg ett par i en husbil vad som hände och kom med en pulversläckare och vi kunde släcka elden ganska snabbt. Det gäller att inte gripas av panik när sådant här händer utan bara lugnt och sansat försöka få bort elden från alla tälten. Naturligtvis brann det såpass mycket att brännardelen med reglage förstördes också, så nu får jag ut och försöka hitta ett nytt kök. Tur att jag hade lagat klart maten i alla fall så jag behövde inte gå hungrig.

Redan efter en liten stund i Frankrike känner man att man närmar sig Alperna. Haut Jura området är kuperat med många goa vägar och mycket fint att titta på under tiden.

Långa svepande kurvor och fina asfaltsvägar gör detta till en trevlig upplevelse.

Så här i början på resan så stannar man och tar kort på allt man ser. Ser man inget speciellt så duger det med ett kort på hojen.

En hel del gamla slott och borgar börjar dyka upp på bergen.

Man kan inte undgå att undra hur dom fick upp all sten på bergen när dom byggde.

Nästa camping som låg i Morbier.

Det var här jag höll på att elda upp campingen.

Resterna av campingköket. Gasolbehållaren sprack på ovansidan och brann så glatt innan vi fick släckt det hela.

Morgonen börjar som föregående dag slutade, med värme. Redan tidigt på morgonen var det 25+ och blev varmare ju högre solen steg.

Som tur är så är jag min vana trogen på gång tidigt på morgonen. Innan de flesta ens hade vaknat till hade jag fått ner tältet och packat allt på hojen och var redo att åka iväg. Avvaktade bara en stund så att mina räddare från gårdagen hann vakna så att jag kunde tacka ännu en gång för hjälpen. Självklart erbjöd jag mig att betala för en ny skumsläckare eller i alla fall en påfyllning av flaskan vi hade börjat att tömma, men det var inte tal om att jag fick göra detta då tjejen kunde fylla på gratis via sitt jobb. Härligt att träffa på sådana mäniskor och dom var ju inte ens hojåkare. :-)

Kollade med gps:en var det fanns någon friluftsbutik där man kunde köpa ett nytt campingkök och fick fram att det inte var så där förfärligt långt till Albertville så det fick bli en tur åt det hållet och kolla på utbudet av campingutrustning.

Första försöket ville den ta mig in i centrum av Albertville till en Intersportaffär. Krånglade mig igenom stan och in i centrum bland gågator och uteserveringar bara för att se att den affären var nedlagd sen länge. Den nya Intersportaffären låg i ett nytt affärsområde som jag precis passerade utan att märka att Intersport låg där.

Nåväl, tillbaka samma väg igen och hittade Intersport med en gång. Hoppade in och hittade ett nytt kök samt gasolbehållare som jag köpte samt en flaska sportdryck för hysteriskt dyra pengar men nu var jag varm och törstig.

Efter att ha svept drycken i ett svep, tror den var god i alla fall, hann inte känna smaken, så var jag på väg till min rutt igen.

Nere i Albertville var temperaturen 35 grader nu så det var skönt att komma iväg och komma lite längre upp i bergen.

Börjar bli än mer kuperat och mycket finns det att titta på längs vägen.

Solen skiner så starkt så att det är svårt att ta kort som ser bra ut.

Många sådana här monument eller vad man kan kalla dom stog längs vägarna och inne i byarna. En hel del var riktigt vackra att titta på.

Och sänkte man blicken från bergen och tittade neråt i floderna så kunde man hitta många fina skapelser som vattnet hade gjort.

Tredje natten i Frankrike. Inte så himla dålig utsikt att sitta i campingstolen och glo på.

Det är tur att man är på väg uppåt i alla fall och förhoppningsvis får lite mer svalka.

Lite soldis är det på morgonen så man kan bara ana de höga bergen i bakgrunden.

Man försöker alltid hitta lite skugga där man stannar och rastar men ibland så är det bara helt omöjligt. Då är det bara att snabbt stanna, av hojen, av med hjälm, jacka och ryggskyddet och så snabbt på med kepsen så kan man stå och flåsa en stund för att sedan göra den smärtsamma proceduren baklänges för att så snabbt som möjligt komma i rull och få upp farten och förhoppningsvis få lite svalka.

Man kan ju inte säga annat än att det är härliga vägar med härligt svepande kurvor här när man inte har kommit upp bland de riktigt höga bergen ännu.

Mer och mer kuperat blir det, men jag är ju fortfarande nere i låglandskapet med gröna ängar och gröna lövträd mm.

Hela tiden ser jag de höga topparna i bakgrunden med lite moln runt om sig.

Man har mer och mer börjat med att göra genvägar här uppe. Man kör helt enkelt igenom bergen istället. Många tunnlar blir det.

Och är det inte höga berg så är det djupa dalar.

Många av tunnlarna är ganska långa och inga av dom i detta området har någon belysning.

Det blir väldigt mörkt därinne innan ögonen har vant sig och det blir hysterikst ljust när man kommer ut ur dom.

Äntligen lite skugga. Det gäller att passa på när man hittar en sådan här plats.

Det ser förfärligt läskande ut att få köra dit upp och köra runt huvudet i snön ett tag.

Kommer fram till damm där man verkligen ser hur lite vatten det är i detta området.

Men man ser i alla fall hur stor och djup betongväggen är.

Dom har en förkärlek att bygga byarna precis vid stupen här.

Här ser man verkligen hur lågt vattnet är. Det är många meter lägre vattenstånd än normalt.

Byarna ser ut som små dockhus nere i dalarna.

Upp och ner hela tiden. Inte en raksträcka på flera dagar känns det som. Livet leker.

Ofta måste man bara stanna och beundra utsikten.

Hondan får vara med på bild ofta också.

Där nerifrån kom jag.

Och denna vägen körde jag upp.

Snart uppe på toppen

Det bötjar märkas att man är högt upp

Framme

Mäktig utsikt här uppe på dessa höjder.

Nu blir det nedförsbacke en stund tror jag.

Trevlig körning nerför berget. En del tunnlar att passera är det också. Detta är en a de kortare.

Så måste man ju stanna och beundra utsikten också.

Det där med vägräcken är man inte så noga med här i bergen

Hade man inte sett en bit av blå himmel skulle man kunna tro att det är ett svart vitt kort.

Det är allt en bit kvar innan man är nere.

Väldigt lång bit kvar.

När man kommit en bit ner för berget så kommer man till Redoute Marie Thérèse. Ett av fem fort som byggdes i området för att försvara vägen som går förbi här.

Byggdes i början på 1800-talet och hur dom byggde det är för mig en gåta. Det går bara en liten repbro ut till det stora fortet och under den är det ett stup på många många meter. Släpa upp all den stenen är en bedrift. Dom var tuffa på den tiden.

Den stora förläggningen, garnisonen uppe på andra sidan ravinen. Vad man inte ser här är stupet som är bakom träden.

Det är varmt att klättra omkring här i full mc-utrustning så närmare än så här går jag inte.

Sen var det dags att bestiga nästa toppar. Nu var värmen över 35 grader och inte mycket svalare uppe på topparna.

Nu var det bara kallingar som gällde under stället. Allt annat hade åkt av.

Denna stigningen var populär bland cyklisterna.

Mest gubbar, som hade med sig fruarna som servicepersonal. Det var lite halvkaos på vägen upp då servicebilarna åkte upp en bit, sedan stannade och hejade fram cyklisterna när dom passerade samt langade lite vatten. Sedan åkte dom upp en liten bit till och upprepade sig med hejaropen och vattenlagningen. Det var många cyklister och många bilar som for fram och tillbaka där. Uppe på toppen så stod alla och tog emot cyklisten med glada hejarop och naturligtvis skulle alla stå mitt i vägen också.

Mysigt att bara glida runt lite stilla och kolla in de små mysiga byarna som dyker upp bland bergssidorna titt som tätt. Tur att man inte har bråttom.

Det blir många stopp på en dag.

Hojen får vara med på flertalet bilder.

Det är härligt att åka över trädgränsen.

Enda nackdelen är att det är väldigt svårt att hitta skugga när man stannar.

Det är fortfarande väldigt varmt, även på denna höjden.

Det finns otroligt mycket att titta på.

Så fort man har hoppat på hojen och kommit igång så åker man runt en kurva eller genom en tunnel så dyker det nya vyer man bara måste stanna och ta kort på.

Man är omgiven av höga toppar hela tiden

Det är inte mycket växtlighet uppe på denna höjden.

Små mysiga gårdar ligger nere i dalarna.

Man kan undra hur det är att bo här på vintern, eller det kanske bara är sommarbostäder här uppe.

Det är så varmt så att när man åker ner på bergssidorna så slår strålningsvärmen från bergen emot dig som en knynäve. Det känn som att man inte kan komma undan värmen på något vis, den kommer från alla håll. Det enda är att hoppa på hojen och fortsätta åka. Det svlkar ju inte direkt att åka i detta vädret, men man får lite blås i ansiktet och in i den uppknäppta jackan.

Det känns som att bergen aldrig tar slut. Det bara fortsätter och fortsätter dag efter dag.

Ibland sitter man och önskar att det ska molna på lite, men det är bara kring en del toppar som det samlas lite moln. För övrigt var det molnfritt hela tiden.

Det låter som att jag gnäller på värmen, det gör jag absolut inte även om det var lite väl varmt. Men bättre det än kyla och regn.

Det är lite soldisigt på dagarna, men man ser hyfsat långt ändå häruppe.

En hel del hotell eller resturanger ligger utplacerade lite här och var.

Man behöver aldrig åka omkring och vara hungrig här om man inte vill

Snart uppe på nästa topp. Bara stanna och ta ett kort till.

Varje cyklist som klarat sig upp ska ha ett kort på sig själv vid skylten.

Det tycker jag att dom är värda, jag skulle inte ens komma på tanken att cykla upp för de här backarna.

Här hittade jag en skylt som inte hade en cyklist framför sig.

Så var det dags att åka nerför igen

Ja, det är väl bara att fortsätta neråt en stund till.

Vid den här tidpunken så slog jag i kameran i packväskan när jag tog upp den och ändrade på lite inställningar som inte var nyttiga för mina bilder.

Så från här och framåt cirka 100 bilder så är det helt svarta bilder jag lyckats få fram. Inga bildbehandlingsprogram i världen kan rädda dessa bilderna.

Nåväl. Färden gick vidare neråt och snart var jag framme i Barcelonnette där jag tog in på en camping och tillbringade kvällen med att ta ett par öl och snacka lite med övriga mc-åkare.

Som vanligt var jag uppe tidigt och iväg med hojen innan de flesta vaknat. Denna dagen var ju tänkt att jag skulle komma fram till Medelhavet och Menton. Vi får väl se om planerna håller.

Men nu var det upp i bergen igen som gällde innan det var dags att titta på havet. Vädret ja, varmt som vanligt.

 

Upp i bergen igen. Det är dags för sista dagen på denna sträckan.

Denna vägen var faktiskt skyltad till 90 km/h

Undrar hur många det är som håller det?

Undrar hur det hålet kom till?

Spännande vägar åker man på i alla fall

Som sagt, spännande vägar.

Nya alptoppar passeras.

Lite smalare vägar på denna delen av sträckan, men det verkar vara mindre trafik också, eller så är det bara för att jag är uppe här så tidigt på morgonen att de flesta inte har avslutat sin frukost ännu.

Undrar hur man tänker när man bygger en by på ett sådant här ställe.

Man gör det ju verkligen inte lätt för sig. Men man har nog bra utsikt från sovrumsfönstret.

Vet inte riktigt om jag skulle vilja bo under sådana klippor.

Man skulle ju ligga sömnlös hela tiden och bara vänta på mullret.

Undrar var dom parkerar sina bilar. Jag såg inga bilar i hela området. Någon av alla som bor här måste väl äga en bil?

Dom behöver ju inte tänka på att bygga garage vid huset i alla fall.

Lite smalare vägar nu och lite mer tvära kurvor. Men det finns ju vägräcken så man känner sig säker.

Här är det inte lång raksträcka mellan serpentinerna. Slutade räkna dom efter en stund för dom fortsatte bara hela vägen ner.

När man ser detta området så förstår man att det pågår en stor skogbrand några mil härifrån. Det är otroligt torrt i markerna och de flesta älvfårorna är torra eller har bara en liten rännil i mitten.

Framme i Menton. Första etappen avklarad. Dags för etapp två.

Efter att ha stått i skuggan ett tag. Den sjönk ingenting när jag väl körde iväg.

Nu är första etappen avklarad. Route des Grande Alps är körd och det var en fantastisk upplevelse.

Nu är tanken att fortsätta längs kusten och köra via Monaco och Nice för att sedan vinkla uppåt mot Gorge de Verdon.

Inte ett speciellt smart upplägg i detta vädret visar det sig. Vägen längs med havet är tre och fyrfilig med massor av trafik och otroliga mängder av trafikljus som inte är synkade på något sätt. Jo, dom är synkade på så sätt att det altid är rött ljus när du kommer fram till ett nytt trafikljus.

Mellan de mötande filerna finns det en gräsremsa och träd som växer och ger skugga om nu solen står rätt och det gjorde den ju inte nu naturligtvis. Efter ett tag, när jag stog vid det 504:e rödljuset (kändes som det i alla fall) så tänkte jag: Nu skiter jag i detta. Jag ställer hojen vid mittremsan på vägen och lägger mig i gräset under ett träd och där ligger jag till kvällen kommer. Jag skiter i om polisen kommer eller om jag blockerar en fil, jag bara ligger i skuggan och njuter, kanske tar av mig mc-kläderna smiter över vägen och lägger mig i Medelhavet och låtsas som att det inte är min hoj som står där.

Nåväl, till slut var det inte så tätt mellan ljusen så jag såg faktiskt en ljusning i mitt liv och jag återfick tron om min överlevnad.

Sakta men säkert åkte jag via Monaco och in i Nice som blev en flashback på min upplevelse i Menton, men nu visste jag att jag snart skulle lämna städerna och ta mig ut på landsbygden igen. Det är tur att jag har en stor (5L) vattenbehållare på hojen då det är viktigt att dricka mycet vatten i denna temperaturen.

Man inser hur mycket vätska man behöver när man som jag igår kom till campingen efter en dag på hojen och tyckte att jsg hade druckit tillräcklligt under dagen drack upp en tvålitersförpackning med juice på en kort stund men behövde inte gå och pinka på hela kvällen. Tänkvärt.

Väl ute ur Nice så rullade det på i fint tempo. Nu har jag bara cirka 10 mil till Gorge de Verdon och väl framme är det dags att leta efter en camping som jag tänkte inte borde vara några problem att hitta och de var ju det inte heller.

Framme vid Gorge de Verdon

Intressant. Nu måste man titta neråt istället för uppåt för att se det intressanta.

Dom andra dagarna var det tvärtom.

Hiskeligt djupa fåror i marken är det.

Dom bara fortsätter genom området hur långt som helst.

Vägen går längs bergsväggarna och här är det hett vill jag lova.

Lite roligt när jag kom till campingen. Den var byggd på bergssidan och alltså byggd i etager. Eftersom det var en relativt stor camping så var det en väldigt stor höjdskillnad mellan de nedre och högre platserna. När jag kom till receptionen visade tanten mig ett antal numrerade platser som var lediga och sa till mig att ta kartan och gå ut och titta vilken plats som passade mig bäst.

-Det spelar inge roll, sa jag. Ta en av platserna bara.

-Nej nej, svarade damen. Du måste gå ut och titta på platserna för att bestämma dig vilken du vill ha.

-Det är jättevarmt ute och jag har mc-ställ på mig, försökte jag. Jag kan inte gå runt i denna värmen och leta efter en plats. Vilken som helst passar mig perfekt.

-Vill du ha en plats här på denna campingen så går du ut och tittar efter den platsen som passar dig bäst, sa damen och vände sig till andra kunder och ignorerade mig vidare tills jag hade kollat alla platser som var inringade på kartan.

Jag gick ut igen och satte mig under ett träd ur synhåll från receptionen i cirka 15 minuter och gick in i receptionen och sa att plats åtta passade mig utmärkt. Det var den platsen som var närmast toaletterna och var närmast receptionen.

-Jättebra sa damen, tog betalt och skrev ut ett kvitto och jag kunde åka in och sätta upp tältet.

Det visade sig att jag hade valt en jättestor plats med gott om plats för både tält och motorcykel och gott om utrymme utöver det.

När jag fått upp tältet och satt i campingstolen och avnjöt dagens första pilsner kom det ett äldre par på trampcykel och åkte fram och tillbaka en stund innan dom stannade till hos mig och frågade om jag hade något emot att dom lånade lite av min plats för att sova en natt.

-Vi har ett jättelitet tält och vi kommer inte att störa dig, vi ska bara sova lite och sedan är vi på väg igen. Hon i receptionen försöker tvinga oss att gå och kolla platser innan hon släppte in oss så vi sa bara ett nummer som låg längst bort från receptionen efter att ha gått ut en stund, men det är ju jättelångt dit ner. Åker vi dit ner orkar jag aldrig gå upp till duschen eller toaletten, sa mannen.

-Det är lugnt, svarade jag. Sätt upp tältet på min plats, det stör inte mig.

Jättetacksamma började dom att sätta upp sitt tält och medan dom höll på med det så berättade dom att dom var från Tyskland och var nyblivna pensionärer som cyklade runt i europa.

I samma stund som vi höll på och pratde kom campingens fyrhjuling åkande med någon sorts vaktmästare eller nåt och fick syn på att det monterades ännu ett tält på plats åtta som inte var redovisat i liggaren. Han stannade och frågade mina nya Tyska vänner vad som stod på.

Dom försökte förklara att dom hade en plats längst ner på campingen men hade fått min tillåtelse att sätta upp sitt tält jämte mitt.

-Stämmer detta, frågade mannen på fyrhjulingen.

-Jodå, sa jag. Det stämmer bra. Dom får gärna stanna på min hyrda plats en natt, det gör mig ingenting.

-OK, sa fyrhjulingsmannen. Det är egentligen inte tillåtet, men om du går med på det så säger jag inget om det.

-Vem skulle du berätta det för, frågade jag försynt.

-Jag måste ju anmäla alla avvikelser till receptionen, svarade fyrhjulingsmannen, men om du är ok med det så behöver jag inte göra det för denna gången.

-Nä, svarade jag med ljuv stämma. Men om du ändå ska upp till receptionen kan du väl säga till dom att jag vill ha tillbaka halva campingavgiften nu när jag måste dela min plats med någon annan.

Med panik i rösten, stammade han fram något på franska som ingen av oss förstod och hoppade upp på fyrhjulingen och for iväg i en hiskelig fart.

-Antagligen kommer hela campingpersonalen springande nu och avhyser oss, skrattade min nya tyska vän.

Vi satt och väntade en stund men inget hände, så jag misstänker att han inte ville/vågade anmäla detta fruktansvärda lagbrott till sina chefer. Kanske var det som så att om han hade anmält det till receptionen så hade han fått ansvaret att åtgärda problemet och det ville han inte ha. Inte vet jag, men vi sov gott hela natten.

Utsikten från tältet var inte dålig ialla fall

Tältplatsen var inte dålig, men det var ett elände att få i tältpinnarna. Tur att jag hade med mig en klubba.

Vägen ner mot sjön är inte dålig den heller.

Det ser nära ut fågelvägen, men man måste följa berget hela vägen ner så det tar en stund innan jag är framme.

Ena stunden kör man mot sjön för att stunden senare köra bort från den för att sedan vara tillbaka och köra mot den igen. Så där höll det på en ganska lång stund.

Det är inte bara utsikten över sjön som är vacker, det går bra att titta ut över bergen med.

Ibland känns det inte som att man kommer något närmare.

Även här lyckades jag fippla till med kameran så några mer lyckade kort blev det inte från detta området.

Men nu när det är avklarat är det dags att åka vidare till nya ställen. Jag vänder kosan norrut och kör till Parc Naturel Regional de Vercors, ett litet område precis söder om Grenoble. Vet egentligen inte så mycket om detta område men har sett en del bilder därifrån så varför inte testa det då.

Till och med på vägen dit så var det fantastiska vägar att åka. Detta får man när man ställt in gps:en på undvik motorväg.

Titt som tätt dyker det upp borgar eller slott uppe på något berg.

Denna låg på ett berg mitt inne i en liten by som jag inte har en aning om vad den heter.

Sådana här små fina badplatser dök upp i bergen lite då och då.

Inte utan att man blev sugen på att ta sig ett dopp.

Vägen går rakt över badplatsen och folk simmade under vägen fram och tillbaka.

Fantastiska formationer på bergen imellanåt.

Det finns mycket att titta på mest hela tiden.

Det gäller att utnytja alla tillfällen till skugga när man stannar.

Fantastiska vyer möter man när man kommer upp på höjderna.

Där nerifrån kom jag och klättrade upp för berget i otaliga serpentinsvängar.

Efter att ha kört uppe i bergen ett bra tag så går vägen ner och så kör jag i botten av ravinerna istället. Kul med lite omväxling.

Ibland blir det stora kontraster när man växlar mellan sol och skugga.

Ibland känns det som att man kör inne i berget mer än på det.

Som sagt, här kör man verkligen inne i berget utan att vara inne i en tunnel. Det är inga dåliga överhäng man kör under ibland.

Ibland undrar man om vägen bara tar slut här inne i berget. Man ser helt enkelt inte hur vägen kan fortsätta när det bara är berg precis runt om.

Framme i Grenoble. Enligt gps:en ska jag bara nerför berget rakt genom stan och sedan upp i bergen påandra sidan.

Det låter inte lockande att åka genom stan när det är 37 grader för tillfället. Men det är bara att bita ihop och få det gjort.

Dit bort till bergen i bakgrunden ska jag.

Det liggerbara en stor j...la stad mellanmig och bergen.

Det känns som att jag har lämnat alpområdet nu och kommer ner på lite mer havsnivå nu.

Men man kan ju inte säga annat än att det är vackert ändå.

Tiden går fortare än man tänkt sig så det var dags att hitta en camping och sätta upp tältet. När det var klart åkte jag in till byn och köpte lite mat och lite pilsner och satt och njöt av kvällen.

Imorgon är det dag att åka till Parc naturel régional des Ballons des Vosges. Ett litet område som ligger i Alsace, intill Colmar och stax söder om Strasbourg.

Enligt information jag fått ska det vara fin mc vägar där och det ska även finnas ett minnesområde från 1:a världskriget som kan vara intressant att titta på.

Jag fortsätter att åka på mindre vägar och de går genom ett kuperat bergslandskap, men inte av alpkvalitet om man säger så. Trots det så var det härliga vägar att åka på och jättefint landskap att titta på.

Temperaturen håller sig på stabila 35 grader och man kör hellre vidade än att stannar allt för ofta.

Jag rörde mig norrut i sakta och bekvämt mak och var framme i området under eftermiddagen. Ställde gps:en på hitta camping och hittde en starx utanför Wattwiller som jag slog upp tältet på och tillbringade natten där.

Dagen efter åkte jag runt i området och tog mig så småningom upp på Le Grand Ballon, ett litet alpinområde som ligger högst upp i detta område.

Efter det så tog jag mig till minnesplatsen för Harmannswillerkopf som platsen kalls-

Fransmännen och Tyskarna slogs om kontrollen över bergstopparna i området under 1:a världskriget. Stora strider gick av stapeln här under hela 1915 och 30 000 soldater dog under striderna, de flesta fransmän. Efter 11 månaders brutala strider började bägge sidor fokusera på kriget längre norrut på västfronten.

Linjerna var relativt stabila under resten av kriget och endast tillräckligt många soldater hölls kvar här för att hålla linjerna. I stort sett bara artilleridueller utkämpades lite då och då.

Minnesplatsen för de franska soldaterna gäller inte bara för de som stred här utan är även för övriga fransmän som stred i områdena runt Thann och där omkring.

 

Naturen upp mot Alsace var mycket trevilg. Mycket att titta på och många fina hus uppe på bergen som kikar ner på mig när jag åker förbi.

Många små dalar körde jag genom och ofta låg där en liten by eller en mindre stad. Mysigt.

Dom flesta byarna och städerna som låg här i dalarna hade oftast ett utsiktstorn uppe på något av bergen som omgav dem. Man kan undra hur det var att klättra upp och ner till dom på den tiden det begav sig.

Campingen utanför Wattwiller. Dags för dusch, mat och pilsner.

Ingången till minnesparken

1640 soldater är begravda här varav 384 st oidentifierade.

Dom som rekommenderade detta område hade rätt. Otroligt fina vägar och fantastisk natur.

Vad mer kan man behöva?

Det känns aldrig som att bergen är långt borta när man åker i den här delen av Frankrike.

Tyvärr såg jag alldeles för många såna här.

Blommor och någon liten minnessak för att minnas en hojbroder/syster som har omkommit.

Efter att ha sett dessa otroliga mc vägar kan jag förstå att man vill gasa på lite längs alla kurvor men på vissa sträckor var det alldeles för många sådana här minnesmärken.

Problemet i Frankrike är att det både är kurvigt och fin utsikt. Egentligen ingen bra komination för en hojåkare. Det bästa är att försöka stanna ofta och kolla in utsikten och sedan koncentrera sig på vägen när man kör. Men ibland är det svårt att komma ihåg detta.

Som sagt, man måste stanna ofta.

På toppen av Le Grand Ballon

Nu är det dags att åka neråt och hemåt.

OK då. En bild till på ett slott på en bergstopp.

Frankrike avklarat för denna gången.

Nu är det dags att leta sig upp genom Tyskland på småvägar fram till färjan i Kiel.

För en gång skull har jag planerat så att jag har gott om tid, jag behöver inte vara framme förrän om två dygn så jag kan ta det lugnt och stilla och bara åka omkring och njuta av färden.

Tanken är att ta mig halvvägs genom Tyskland, ta in på en camping och sedan köra upp till färjan och sedan komma hem.

Stannade ungefär halvägs för att sova lite.

Här satt det en jättegammal tysk dam vid bommen in till campingen och tog emot kunderna. Hon kunde inte ett ord Engelska eller annat språk, men var övertygad om att om hon bara pratde högre och långsammare så förstod alla henne. Hon släppte inte iväg någon innan hon hade visat alla faciliteter på campingen.. Det gick inte att komma undan, alla fick den stora visningsrundan varken dom ville eller inte.

Här har man tagit det där med förtält till en annan nivå.

Tittar på solnedgången.

Sista sträckan upp till kusten var mer eller mindre en transportsträcka även om jag körde mycket på småvägar. Hittade en lämpilg camping och satte upp mitt tält.

Imorgon är det hemresa.

Fin utsikt hade jag, lite motsatsen till Alperna

Men vänta nu. Det där kan ju inte vara Kielbåten. Hur fan hamnade jag i Puttgarden?

Nåja, man får väl passa på att handla när man ändå är här.

Ännu en solnedgång att sitta och beundra

Åkte småvägar längs kusten mot Kiel. Åkte längs Kielkanalen in mot centrum, ganska fint där ute faktiskt.

Stötte på ett ubåtsmuseum också längs kusten. Ganska intressant, men inte så lockande att gå in där med mc stället.

Skutglada pojkar på den tiden.

Framme vid färjan cirka en timme innan incheckninngen öppnar. Då kan man ta det lugnt en stund.

En sista vilopaus i campingstolen. Kan även passa på att vandra upp till gågatorna ett stycke bort. Där brukar dom ha mycket små matstånd som serverar väldigt god mat, så man kan passa på att äta lite innan man åker ombord på färjan.

Nu är i alla fall resan slut.

En fantastisk resa, trots värmen, med en otrolig natur och fantastiska vägar i Frankrike. Har även, som vanligt får jag väl säga, träffat många trevliga bikers runt om i Alperna och överallt annars också naturligtvis. Det enda jag är lite undrande till är, man ser otroligt många hojar på dagarna när man kör omkring i Alperna, många av dom med lika mycket packning som mig. Men när kvällen kommer och man sitter på campingen så är det förvånansvärt få hojar där. Var är alla? Är alla så bekväma att dom tar in på hotel eller B&b, för på någon camping är dom då rakt inte.

Nu direkt efter resan så känns det faktiskt lite som att jag är klar med Alperna för ett tag. Jag vet ju att det finns massvis kvar att se och många vägar kvar som inte är provkörda, men om jag ska vara ärlig så är det lite tjatigt att hålla på och åka serpentinvägar dagarna i ända. Det blir mycket start och broms mest hela tiden.

Nä, det är kanske dags att börja titta på resor någon annanstans.

England, Skottland tröttnar jag ju aldrig på.

Sverige, Norge kan ju vara ett alternativ.

Över till Finland och genom de Baltiska länderna är ett annat alternativ.

Sen måste jag ju komma iväg och titta på Motogp i Brno också.

Det finns lite att sitta och titta på och planera för i vinter, vart det bär hän får vi väl se under vintern.