Skottland 2015

Sanny's

En sida om min stora hobby.

Då var det dags för årets första resa och första resan med nya hojen.

Som vanligt på resan under försommaren så åker jag till Storbrittanien och även denna gången går resan till Skottland.

Det har varit mycket planerande och många rutter lagda i gps:en under vintern och nu är det dags att testa dom på riktigt.

Även en ny resväg till UK var planerad och bokad. Först Finnlines mellan Malmö och Travemünde och sedan DFDS IJmuiden och Newcastle. Det var en väg jag inte har åkt förut och kan vara väl värd att prova samt nya färjor att åka med och testa.

Jag valde att åka nattbåten från Malmö med avgång kl 22,00 för att vara framme i Trvemünde på morgonen. Då har jag hela dagen på mig att komma till Amsterdam/IJmuiden och ta den kvälls/nattbåten för att vara framme i Newcastle på morgonen.

 

Första delen på resan mellan hemmet och Malmö bjöd inte på några överaskningar och vädret var soligt och fint. Överfarten gick galant och efter en god natts sömn var det dags att anträda autobahn och korsa Tyskland. Det kan ju ha sina problem att åka i Tyskland på sommaren med alla köer och lastbilar.

 

Första överraskningen på resan var att jag behövde inte stanna vid ett enda vägarbete eller någon olycka. Detta har jag aldrig varit med om förut, visst var det vägarbeten, men inga köer att tala om utan det gick att köra igenom dessa i anvisad hastighet.

Tog det kanske lite väl lugnt för då jag var i Holland insåg jag att jag började få tidsbrist och fick gasa på lite för att komma fram i god tid.

Väl framme i IJmuiden var det i stort sett bara att köra igenom incheckningen som redan hade öppnat och sedan var det en liten väntan innan vi fick köra ombord på färjan som användes till att snacka med alla andra hojägare som skulle med båten och det var ganska många, dock inga andra Svenskar vad jag kunde se.

Väl på båten var det bara att gå till hytten, duscha av sig lite och sedan upp till baren för att träffa andra hojåkare och få i sig några öl, sedan var det dags för kojen.

När morgonen kom var det bara att gå och äta frukost och göra sig klar för vänstertrafik.

 

Resan från Newcastle upp till Skotska gränsen gick via småvägar i ett underbart väder och resan kunde inte starta på ett bättre sätt.

När man kommer till gränsen måste man ju stanna och fota.

Fortsätter på väg A68 i lugnt tempo och ser hur landskapet förändrar sig.

Nu blir det mer och mer böljande och kurvorna blir goare och goare.

Att vädret håller i sig och det fortfarande är 22-24 grader och sol gör ju inte saken sämre.

Som sagt. Mer böljande och mer kurvor samt fin väder.

HIttade en liten trevlig rastplats som var som gjord för lite paus och att koka en kopp kaffe.

Det satt fint.

Ovanför mig när jag drack kaffe så var jag iakttagen hela tiden.

En del vågade komma lite närmare, men när jag försökte komma närmare lammen sprang dom i panik och ställde sig bakom mamma. Då var det bara att vänta en stund och försöka igen när dom kom fram.

Eller så gav man upp och tog ett kort på lammen ihop med mamma.

Motorcykeln fick vara med på bild också.

När jag kom till Jedburgh så såg jag min första ruin av ett slott/fort/herrgård eller vad det nu var för något.

Visade sig vara Jedburgh abbey. Började att byggas 1138 och är ett av de fyra största i Skotska gränsområdet.

Så det så, nu vet ni det också.

Jedburgh abbey

Ingen dålig kåk för att vara byggd på 1100-talet.

Ser lite dragig ut bara.

Jag fortsätter färden mot Highlands längs väg A68, även kallad Newcastle road.

Kullarna blir högre och högre, vägarna roligare och roligare.

Letade mig vidare norrut på småvägar mellan Glasgow och Edinburgh och körde via Stirling och Callander mot Glencoe som var målet på första etappen.

Väl i Tyndrum, som är inkörsporten till vägen upp mot Glencoe blev jag stående en stund och funderade.

Hade stannat på The Green Welly som är ett välkänt och populärt bikerställe för alla som ska upp och köra i Glencoe.

Jag kunde välja att stanna på någon av campingarna i närheten eller så kunde jag åka över Glencoe och åka till Fort Williams och lägga mig på campingen där. Eller så kunde jag åka upp på Glencoe, till hotellet King´s House där ett par bekanta från England hade sagt att dom skulle slå upp sina tält denna kvällen på deras väg upp till Applecross.

Hotellet har ingen camping men mina bekanta har ett avtal med hotellet då dom är här uppe vädigt ofta att dom får slå upp sina tält på bakgården om dom kommer in och dricker öl och äter mat i baren. Det kallar jag ett bra avtal.

Jag bestämde mig för att åka upp till King´s House för att se om dom hade kommit dit och då slår jag upp tältet där också och är väl tvungen att gå med på detta avtal som dom har.

Sagt och gjort, Crosstouren fick brumma en stund till. För er som inte har kört över Glenncoe kan jag bara säga att det är hojåkarnas himmelrike. Långa svepande, öppna kurvor som gör att du ser om du får möte lockar till att vrida på rullen ordentligt. Tyvärr är det en fantastisk natur där också som gör att vi som inte är där så ofta har väldigt mycket att titta på, så här gäller det att välja. Vrida gasrullen och ha hur kul som helst eller att ta det lugn och titta på naturen.

Jag valde ett mellanting. (Tolka det hur ni vill.)

Väl framme vid King´s House så var det inga tält uppslagna och inga hojar på parkeringen. Väntade nästan en timme utan att någon kom, så jag bestämde mig för att fortsätta till Fort Williams innan det blev för sent.

Att jag fick köra nedfarten ner för Glencoe gjorde ju inte saken sämre.

Det är konstigt. Trots att jag suttit på hojen hela dagen så fick jag inte nog. Jag ville bara fortsätta och sitta och lyssan på Hondans V4 som morrade så gott vid fullt gaspådrag.

Väl framme i Fort Williams så blev de ett snabbstopp på Lidl nere i centrum för lite inköp av frukostbröd och pålägg samt några öl och en flaska whisky, Varför har inte Lidl i Sverige ett sådant här sortiment av öl, vin och sprit? Jag skulle vara stamkund där direkt om dom hade det.

När man kommer upp mot Callander så börjar man få en aning om vad som väntar.

Bergen blir större och större, backarna brantare och brantare.

Men även de skymda backkrönen och kurvorna blir fler.

Det är inte lätt ibland att koncentrera sig på vägen samtidigt som man vill kolla naturen.

Det var en hel del snö kvar på topparna i år. Ovanligt mycket tycker jag.

På väg ner mot Fort Williams.

Det är svårt att bestämma var man ska hålla blicken ibland.

Bättre att stanna lite då och då och glutta runt lite.

Väl framme på campingen så var det bara att sätta upp tältet, gå och duscha och sedan gå till resaurantvagnen och köpa en portion fish & chips. Tillsammans med ett gäng öl och ett par klunkar whisky så mådde man ganska gott.

Det var en rejäl första dag så det var skönt att slappna av och ta det lugnt en stund.

Sedan somnade man så gott i tältet som man alltid gör i ett tält.

Nästa dag var planerad att åka ut mot kusten till Mallaig och se var dom hittar på där.

Efter Mallaig är tanken att följa kustvägen längs småvägar runt halvön för att komma tillbaka till Fort Williams och sedan åka mot Loch Ness.

Färden mot Mallaig går via väg A830 och när man åkt ungefär halvvägs så passerar man Glenfinnan Viaduct. För er som inte vet vad Glennfinnan Viaduct är så är det den bron som tåget åker över i filmen Harry Potter.

Där måste man ju stanna och kolla läget naturligtvis.

Glenfinnan Viaduct. Sedd i alla Harry Potterfilmer.

Det var en bit att gå om man ville komma i närheten av bron och med mc-utrustning var inte det aktuellt.

Men även på avstånd var bron imponerande.

Man började bygga bron 1891 och öppnade för trafik 1901

Ganska imponerande att klara detta på denna tiden, men jag trodde faktiskt att den var äldre.

Färden går vidare i ett böljande kargt landskap

Ibland måste man bara stanna och ta kort.

Fantastiskt fina vägar i en fantastisk natur gör att man måste stanna och titta samt ta kort naturligtvis.

Mallaig var bara ett stort fiskeläger och ett par färjor ut till omgivande öarna.

Inte mycket annat att titta på så jag fortastte färden med att ta vägen tillbaka ett stycke innan jag tog väg A861 runt halvön.

Går inte vägen direkt vid kusten så går den gärna uppe i bergen.

Molnen ligger ganska lågt idag så flera gånger så körde jag igenom dom för att komma över dom en stund för att senare åka ner genom dom.

Dags att passera ett moln igen.

Bara att fälla ner visiret och köra på.

Och så var jag igenom igen.

Nu får man hoppas att man håller sig här nere en stund så att visiret hinner torka upp.

Nu börjar vi prata lagom vägar att köra på.

Från detta hållet kom jag ner mot havet och nu ser det ut som att jag kommer att hålla mig här en stund.

Gott om skymda kurvor är det.

Det går inte att möta en bil längs denna vägen.

Mur på sidan ut mot havet och berget på andra sidan. Det gäller att hålla koll på de få mötesplatser dom har lyckats få plats med.

Observera fåren i bakgrunden längs vägen, dessa och deras kompisar kommer jag att träffa på ett tag framöver.

Det gäller som sagt att hålla koll på var fåren och framförallt lammen är. Helt plötsligt kommer dom ner springande från berget. Man undrar hur dom kan springa där.

När man tror att man har raka spåret fram till fårflocken så gör vägen en sväng in mot berget igen som gör att man kör betydligt längre än vad man tror att man gör.

När man väl kommer fram till flocken så har större delen av dom försvunnit. Man tittar upp i bergen och undrar var dom är, men dom syns inte till hur mycket man än tittar.

Ett mysterium.

Hittar man en tillräckligt stor mötesplats är det lika bra att stanna och pusta en stund.

Fåren är fortfarande framför på vägen, men när man väl kommer fram så är dom spårlöst försvunna.

Varför inte ta en tur upp i bergen igen?

Jag undrar varför man helt plötsligt bestämmer sig för att sätta upp en skylt om avsmalnande väg när man har hela dagen har kört på en väg som man inte ens kan möta en bil på?

Efter att ha kommit tillbaka till Fort Williams är det lika bra att äta lite och tanka upp hojen.

Som vanligt så tar dessa vägarna mycket längre tid än vad man tror när man planerar resan på kartan.

Man tittar hur många kilometer man ska köra och tror att medelhastigheten ska var mycket högre än den är.

Dels är vägarna mycket smalare och mindre än man räknat med, sen så stannar man hela tiden och kollar på naturen och tar kort.

Enligt planen ska jag nu ta mig mot Loch Ness och ta den lite ovanligare vägen på andra sidan sjön än vad alla turister tar.

Så när jag kommer till Fort Augustus så hoppar jag av väg A82 och tar av väg B852 och tar den lite ovanligare vägen längs Loch Ness.

När jag har kommit nästan längs hela sjön svänger jag av på väg B862 och åker över bergen mot Aviemore som ligger i Cairngorms National Park

När jag kör väg B862 hamnar jag i en av de mest skrämmande vägarna som jag kört på under hela min mc karriär.

Det var en väg som gick rakt över bergen och var den smalaste vägen jag kört på. När jag körde uppe på berget i dimman så bromsade jag inför en kurva i ganska moderat hastighet när abs:en helt plötsligt gick in. Det var så halt så att det inte fanns någon bromsverkan alls. När jag kom till kurvan hade jag att välja på att åka rakt fram över stupet eller försöka ta kurvan i helt fel hastighet. Inget större val egentligen, men när jag kom in i kurvan och försökte åka igenom den fick jag släpp på bägge hjulen och kanade i sidled mot kanten av berget.

Som av en slump så fanns det lite grepp i vägkanten i gruset som gjorde att jag klarade av kurvan och när jag stannade och kollade vägen så såg jag att denna vägen är så sällan använd så det växte en typ av mossa på asfalten som gjorde vägbanan glashal i dimman. Mossan hade samma färg som vägbanan så jag såg aldrig när den kom eller när den inte fanns.

Inför varannan kurva slog abs:en in och all bromsverkan försvann, jag fick krypköra i flera mil innan jag kom ut på en större väg och det blev som vanligt igen.

Det är i dessa lägen som man funderar på hur smart det är att ge sig upp i bergen som någon annan sällan besöker alldeles själv. Hur skulle det vara om det händer något och man står där själv eller om olyckan är framme och man ligger under hojen utan att komma loss utan att hjälpen finns till hands.

Det tåls att tänka på inför kommande körningar hur man lägger upp rutterna,men det är ju detta jag vill och brinner för så det får nog bli som det kan även i fortsättningen.

Skärrad var jag nog i alla fall för jag tänkte inte på att ta några kort när jag stannade utan jag hade fullt upp med att pusta ut mellan alla missade bromsningar och sladdar så jag hade inte en tanke på kameran.

Men vill ni se hur det är så testa gärna väg B862 mellan Loch Ness och Aviemore, men se till att det är en solig dag med torr vägbana innan ni gör detta

Över bergen vid Loch Ness.

Molnen ligger fortfarande lågt, men inget regn än så länge.

Urquhart castle från en liten annan vinkel än vanligt.

Nu lämnar jag sjön en stund och åker upp i bergen istället.

Härifrån blir vägen smalare och smalare samt som sagt, mycket halare.

Lite då och då så dyker sjön upp där nere.

Ingen Nessie fanns att hitta idag heller.

Turistbåtarna går som vanligt denna dagen och letar efter sjöodjur.

Vägen över bergen kommer ner vid Tomatin whiskydestillerier men det var stängt nu.

Tog väg A9 ner till Aviemore och letade upp en camping och satte upp tältet.

Ännu en lång dag till ända och det var skönt koka lite mat och sitta och filura lite innan det var dags att sova.

Tanken är ju att åka omkring lite i Cairngorms National Park så jag bokade två nätter på campingen.

Det är ju ganska skönt att slippa packningen ibland när man är ute och kör bland bergen.

En liten rolig sak hände när jag var inne i Aviemore och tankade.

När jag stod där och fyllde tanken var det någon som hummade bakom ryggen på mig.

En Irländs biker kom fram och frågade om jag hade en vinkelventil till däcket. Han hade testat sin ventil, men den släppte ur luften ur däcket så fort han försökte skruva på den.

Tyvärr hade jag ingen sådan och hans fru blev mer och mer ledsen då dom bara var här över helgen och hon tyckte semestern blev förstörd av detta.

När jag hade betalat bensinen kom jag på att jag har ju minikompressorn med mig och den kunde vi ju kolla om den passade.

Sagt och gjort, gick fram till paret med kompressorn och testade. Den passade alldeles utmärkt och dom blev jätteglada över detta.

När vi pumpade upp däcket så undrade jag varför han skulle pumpa i första läget, trodde han att det var punka eller var det bara lågt lufttryck?

Han trodde inte det var punka, men visste inte heller varför det var lågt tryck i däcket.

Vi kollade däcket noga och nu hittade vi en liten vass sak som satt i däcket, så nu visste vi att det var punka. Nu blev frun ledsen igen och trodde att nu är semestern verkligen förstörd.

Fick fram mitt punkalagningsset och började laga däcket och 10-15 minuter senare var det lagat och klart. Dom undrade om dom skulle försöka hitta en däckverkstad och byta däcken direkt men jag visade min lagning på bakdäcket som kommer att hålla däckets livslängd.

Det var ett glatt par jag lämnade som hade konstaterat att punkalagning och minikompressor skulle inhandlas omedelbart.

Nu var det dags att åka in i Cairngorms National Park och se hur dom hade det där. Vädret var bra med mycket sol men ingen direkt värme. Ganska perfekt att åka hoj med andra ord.

Sköna vägar och fantastiska berg.

Upp och ner hela tiden samt knappt en raksträcka.

Samtidigt så är utsikten ganska fantastisk också.

Idag var det lugn och fin körning som gällde, bara åka omkring och njuta av tillvaron.

Många stopp blir det under dagen för att ta kort ellar bara njuta av tillvaron.

Ibland är utsikten fantastisk.

Man bara stannar och sitter och njuter en stund.

Här går vägen som jag kom på.

Ibland går den över bergen, ibland går den på skrå på berget eller så åker man nere i någon dal.

Där borta i fjärran går vägen jag ska åka på.

Nerför det ena berget och ladda för att ta sig upp för nästa.

Så ser hela dagen ut idag.

Denna backen bakom krönet hade en lutning på 23% enligt varningsskylten.

Ibland verkar det som att man är ute och åker på ett enormt stort lapptäcke med alla dessa kontratser i färgerna.

Det är nog en del snö här på vintern.

Ganska massiva snöstolpar sitter uppe på höjderna.

Och så åker vi ner i nästa dal.

Sådana här små pärlor träffar man på emellanåt.

Mina större vänner träffade jag på här uppe också.

Dessa hornen vill man inte komma i kontakt med.

Här stog kompisen och funderade på livet.

Det ser ut som att dom är inhägnade men taggtråden som syns i nederkant går bara en lite bit. Dessa går omkring lösa.

Närmare än så här går jag inte.

Jag vill inte fastna i dessa hornen.

Nu är det dags att dra vidare från Aviemore och dra mig mot andra mål.

Åker en sväng på väg A9 och i Kingussie svängar jag av på A86 mot Spean Bridge.

När man åker på denna vägen passerar man Kinloch Laggan och slottet Glen Bogle som i verkligheten heter Ardverikie House. Glen Bogle hette slottet i TV serien Karl för sin kilt.

När jag kommer till Spean Bridge så kommer jag på att jag likaväl kan fortsätta till Fort Williams igen och åka över Glencoe igen, denna gången i lite lugnare tempo och stanna mer för att ta kort.

Efter det kan jag fortsätta ner mot Loch Lomond och sedan krångla mig förbi Glasgow innan det är dags att hitta en camping inför natten.

 

Som vanligt så försvinner tiden alldeles för fort och när jag stod vid Loch Lomond insåg jag att jag inte hinner förbi Glasgow innan det är dags att hitta camping.

Det finns många campingar runt sjön men ingen av dom verkar ta emot några tält, bara husvagnar och husbilar.

Drar mig lite sakta ner mot Aberfoyle och strax utanför hittar jag en camping som jag tar in på.

Glen Bogle i TV serien.

Det är privatägt och ägarna tar inte emot besök så man får stå på andra sidan sjön och ta kort.

Det gäller att hitta de små vägarna när man är ute på äventyr. Stora vägar är bara tråkiga.

Uppe på Glencoe har man en mäktig utsikt.

Växlar mellan att åka mellan bergen och ute bland sjöarna eller våtmarken.

Hojen ser liten ut i dessa omgivningarna.

Hela tiden dessa kontraster mellan det gröna i de lägre partierna och det nästan blåa i bergen.

Stannade till vid Loch Lomond för att ta några kort.

Sedan var det vidare i jakten på campingplats.

Efter en lugn natt i Aberfoyle så var det dags att åka söderut igen.

Tog mig via Stirling förbi Glasgow och åkte mot Gretna Green.

Vet egentligen inte vad jag strulade runt med, för jag körde större delen av dagen och när jag var framme vid Gretna Green så var det dags att leta camping igen. Vad har jag gjort hela dagen egentligen?

Nåväl, hamnade till slut vid Hoddom Castle som hade en camping på markerna.

Dags för sista campingnatten för denna resan.

Stirling Castle är en ganska imponerande kåk.

Tänk att baxa upp alla stenarna upp för berget till detta bygget.

Hoddom Castle

Det är inte alla gånger man får campa i sådana här omgivningar.

Stugorna är väl kanske inte de mest passande för området tycker jag.

Lite kompisar hade jag jämte tältet.

Dessa var innanför stängsel som tur var.

När tältet var nedpackat för sista gången denna resan så var det bara att dra sig mot Newcastle och färjan.

Överfarten till Amsterdam var händelselös och väl framme var det bara att mata mil mot färjan i Travemünde.

Jag kom fram i god tid så jag hann med att åka in till stan och kika lite. Där hittade jag en godisbutik för pojkar så jag inhandlade ett antal flaskor och åkte tillbaka till färjelägret.

Väl där passade jag på att käka middag och kollade in alla som handlade i bordershopen för nästan dubbla priset än vad jag handlade för inne i stan.

Nästa färjetur var lika händelselös och framme i Malmö på morgonen var det bara att fortsätta nöta lite mil innan jag var hemma.

Så nu är det bara att invänta semestern och planera lite inför den.

Sista färjan för denna resan väntar.

Jag är otroligt nöjd med Hondan hur den presterade både med och utan packning. Den var även en fröjd att tugga mil på autobahn.

Denna resan var hojen även utrustad med en gps som gjorde att hustrun kunde kolla i realtid var jag var.

Det var ganska kul att kunna följa vart jag åkte hela tiden.