Skottland

Sanny's

En sida om min stora hobby

Denna resan, åkte vi ett gäng på 5 killar till Skottland på MC-semester.

Enligt planeringen så hyrde vi en stuga i Aviemore, cirka 5 mil från Inverness.

Tack vare att Skottland är ett relativt litet land så kommer man till de flesta ställena och tillbaka på en dag.

Det är ganska skönt att ha en bas att ställa av de flesta grejorna och åka runt med lätt packning.

Min erfarenhet av Engelska/Skotska hotellrum i den prisklassen vi letade, är att dom är ganska små och det är inte så roligt med all packning och MC-kläder.

Därför föll valet på att vi skulle hyra en lite större stuga istället. Valet föll på en stuga i Speyside Leisure park i Aviemore.

 

Då jag varit i Skottland ett par gånger förut så utsåg de andra blixtsnabbt mig till reseledare.

Det var ju ett uppdrag jag gärna tog för då kunde jag ju påverka mer vart vi skulle åka.

I och för sig kunde väl mina reseledarkunskaper börja lite bättre än det gjorde.

 

Förtroendekapitalet minskade snabbt redan innan vi kom till färjan i Göteborg.

Första frågan- Brukar det vara många hojar på färjan?

-Nä nä, säger jag. De gångerna jag åkt har det bara varit en tre fyra stycken, så det är lugnt.

Så här såg det ut på färjan när vi hade spänt fast våra hojar och då hade inte alla kört på ännu.

 

Då ska man veta att det åkte på ett femtiotal till när vi kom till Norge.

Vad jag inte tänkte på var att vi åkte samma vecka som Isle of Man gick, så alla skulle ju åka dit med denna båten.

Jag tror att det var cirka 400 mc på denna turen. Lite skillnad mot reseledarens tre fyra stycken.

 

Nåväl. De 25 timmarna på båten avhjälptes med hjälp av lite pilsner samt avsmakning av diverse skotska drycker.

Klockan 9,00 på morgonen kom vi till Newcastle och det var dags att lossa hojarna och försöka lotsa ut dom utan att välta eller skrapa någon annan motorcykel.

 

Naturligtvis hade dom förstärkt passkontroll på denna ankomsten, så alla fick snällt stanna och ta av hjälmarna samt visa fram pass för en ordentlig genomgång.

 

Det tog nog 1½ timme innan alla kom av båten. Av någon underlig anledning lät dom alla hojar åka av sist. Det muttrades en hel del innan vi kom iland.

 

Inloppet till Newcastle.

Massa romerska(?) ruiner och mäktiga pirar ut i havet.

 

Nere vid hamnen såg det ganska trevligt ut också.

 

Från Newcastle valde vi att åka väg A1 som går mer ut mot kusten upp mot Edinburgh.

Alla som är lite rädda att åka i rondeller i vänstertrafik får sitt eldprov med en gång eftersom det är 8 rondeller direkt efter färjelägret och ut ur stan.

Efter Edinburgh fortsatte vi väg M90 rakt upp mot slutmålet.

 

Skotska gränsen.

Inte allt för upphetsande. Stor parkering och ett Engelskt korvakok.

Men nu är vi framme i Skkottland i alla fall.

 

Lite kartläsning innan vi kommer fram till Edinburgh.

Det är högt tempo i trafiken kring storstäderna och många avfarter.

Det gäller att veta vart man ska.

 

Efter ett antal tankningar och matraster var vi framme i Aviemore.

Aviemore ligger i ett stort fritidsområde där det finns många vandrare, fiskare, mountinbikare och annat löst folk som t.ex MC-åkare.

Stugan vi hyrde ligger precis intill River Spay, ett av Skottlands bästa fiskevatten. Hade jag med mig fiskegrejer? Nä, det hade jag inte.

Jag som alltid brukar ha med mig mitt lilla hopfällbara kastspö och en liten ask med drag valde att lägga ur detta innan avfärd. Bra jobbat Sanny.

 

Hojarna på plats och alla är inne i stugan och slåss om bästa sängplatsen.

 

 

Platserna är fördelade, dags att beundra utsikten från altanen.

Man kunde nästan sitta på altan och fiska i floden.

Om man hade med fiskegrejerna alltså.

 

 

Inte så dumt att sitta och beundra på kvällen.

 

 

Lasse och Nisse har drickapaus.

Ser inte allt för obekvämt ut.

 

 

Glenn har paxat plats på altanen.

 

 

Efter att ha installerat oss i stugan var det dags för lite proviantering och koll på byn.

Det är ju en by som i stort sett lever på turister som håller på med utomhusaktiviteter så den är väl inte så spännande. Men matställen, drickaställen mm fanns det ju gott om som tur var.

 

 

En kopp kaffe går alltid ner efter en MC tur.

Fikaställen fanns det gott om i byn, så man behövde inte leta länge.

 

 

Glöm aldrig vätskebalansen när du är ute och reser. Mycket viktigt att hålla rätt nivå.

Det går i exakt en låda pilsner i varje packväska på en Dragstar.

 

 

När vi inventerade byn hittade vi en liten restaurant som även serverade frukost.

Den besöktes mest av de lokala byborna, så priserna var rimliga och maten var god och riklig.

Som en bonus så körde ägaren också MC så han blev jätteglad att ha några svenska MC-åkare att prata med. Han körde en Honda ST1300 själv och var mycket ute och åkte.

Tyvärr var inte frugan hans lika nöjd. Han glömde både beställningar och matlagning när vi kom, han tyckte det var roligare at prata med oss.

Han hade fått fram en stor karta över Skottland som han gick igenom med oss varje morgon för att föreslå fina MC-vägar.

Vilken juvel han var den gubben.

 

 

Harkai's restaurant, där vi fick dagens tips varje morgon med frukosten.

Vilka trevliga människor.

 

 

Fru och dotter på restauranten.

Så här glada var dom första dagen när vi kom.

Dom var mindre muntra när gubben glömde av matlagningen för att han pratade med oss.

 

 

Denna fina bron passerar man på vägen mot Inverness.

De små vita prickarna på botten är får som går och käkar och växer.

 

 

Första stoppet vid Loch Ness.

Alla ville springa ner och vara först att känna på vattnet.

Ett av målen för några i sällskapet var att bada i Loch Ness.

Målet reviderades till att känna på vattnet när dom kände vattentemperaturen. det var väl inte badtemp kan man tänka.

 

 

Vi som hade lite mer realistiska mål, nöjde oss med att beundra utsikten över sjön.

Glenn vann kapplöpningen ner till vattnet, men några badkläder syns inte till.

Fantastisk natur med sina gula buskar överallt.

Vägen går i stort sett hela tiden vid sjökanten, många goa kurvor blir det.

 

 

Detta var det ända vi såg av Nessie.

Lite kuriosa för er som är hundintresserade:

Om man fortsätter väg A831 någon mil kommer man till den lilla byn Tomich.

Här bodde first Lord Tweedmouth på sitt Guisachan Estate på somrarna.

Det var Lord Tweedmouth som avlade fram Golden Retrievern i slutet på 1800 talet.

Av själva huset är det inte så mycket kvar, mer än ruin än ett hus, men man ser hur stort och fint det måste ha varit en gång i tiden.

 

Engelska Golden Retrieverklubben har satt upp en minnestavla precis vid huset.

Byn Tomich är den lilla byn där alla anställda på ägorna bodde, det mesta husen finns kvar ännu.

Jag kan rekommendera att ni går till det lilla hotellet som förut var mejeri och ta lite tea and scones och prata med den trevliga personalen.

När jag och frugan var här så letade vi efter en bok som handlar om bygden och om aveln av Golden Retriever.

Alla på hotellet letade över hela byn efter boken, dom ringde till och med författaren som bor i närheten, men kunde inte hitta boken.

Till slut så fick vi boken dom hade liggande på hotellet i sällskapsrummet. Betala? Nej det gick ju inte, boken var ju begagnad.

Vilka härliga människor det finns.

 

Fikatarmen är mätt och det är dags att fortsätta.

Vi fortsätter ner mot Fort Williams och en liten tur till Ben Nevis, högsta berget i Storbritannien.

Innan vi kommer fram dit är det läge för ett fotostopp till.

 

 

Urqhart Castle.

En av de mest fotograferade gamla slotten i Skottland.

Det kostar en hel del att komma in på området så vi hoppade över detta.

 

Vi kunde ju titta ner på en katapult i alla fall.

Färden fortsätter mot Fort Williams via Caledonian Canal som Engelsmännen grävde för många hundra år sedan när dom invaderade Skottland, vidare mot Fort Augustus och Invergarry.

Vägen går hela tiden längs sjöar eller kanaler. Fantastiskt vacker väg att åka, man vet inte riktigt hur man ska hinna med att titta på allt

 

 

Paus längs med Loch Lochy.

Man bara måste stanna titt som tätt för att beundra utsikten och ta kort.

 

 

Snacka om härlig bakgrund.

Lite lunch i Fort Williams.

Vad ska man äta om inte Fish'n chips när man är i storbritannien?

 

 

Mmmm. Stora potioner var det i alla fall.

Mycket fett? näääää, det tror jag inte.

 

 

Mätta och belåtna är det dags att tanka upp hojarna och bege sig uppåt i bergen.

Nu tar vi sikte på Loch Lomond

Vi åker över Glen Coe och Rannoch Moor för att ta en liten fika i Drymen, en liten by vid Loch Lomond där dom har ett hotell från 1500 talet.

Jag har bott där en gång tidigare och ville gärna visa pojkarna detta gamla härliga ställe.

Tanken är att fortsätta till Aberfoyle där Scottish wool center ligger.

Där har man en statlig träningsanläggning för vallhundar och dom kör uppvisningar flera gånger om dagen.

Det är helt fantastiskt att se hundarna valla allt från tjurar, kor, får, lamm, gäss, ankor, ja allt som rör sig vallar dom.

Dom har även en utställning och affär där de ställer ut bla tyger med alla förekommande klanfärger mm.

Det var här jag hittade, förra gången jag var här, att det finns en klan som heter McAndersson och det fanns en whiskeyflaska med tillhörande två glas i klanfärgerna.

Naturligtvis var just denna slut, men nu skulle dessa inhandlas.

När vi väl kom till Aberfoyle var naturligtvis affären stängd, så det blev inget inköp denna gången heller.

Kompisarna tyckte att detta var otur, men jag tyckte att nu fick jag ju en anledning att komma tillbaka ännu en gång.

Det tar mycket längre tid att köra på de Skotska vägarna än man tror. Smala vägar med många härliga kurvor, många fotostopp och många stopp att beundra utsikten tar tid.

Detta är något man bör tänka på när man reser i Skottland. Det tar tid och det ska ta tid, så man hinner med att titta på allt.

 

 

På vägen upp mot Rannoch Moor var det stopp pga vägarbete.

Då är det läge att ta fram kameran igen.

Dom skulle spränga bort en bit av berget. Undrar varför?

 

 

Där nere någonstans ligger Fort Willams.

Det är en härlig stigning med många goa kurvor hit upp.

Denna vägen är avstängd stora delar av vintern pga snö.

Snöpinnarna längs vägen är ca 4 meter höga. Det snöar nog en del här uppe.

 

Uppe på toppen av Rannoch Moor.

Dags att föreviga denna bedrift.

 

 

Underbara vyer.

Här kunde man stanna hur länge som helst och bara njuta av utsikten.

Ibland är det svårt att komma iväg igen med hojarna.

 

 

Detta är väl att räkna som att bo i ett fritt och ostört läge?

Utsikt över bergstopparna. Snön låg kvar på många av dom.

Uppe på toppen.

Sist jag var här stod samma jävla gubbe och blåste i sin säckpipa.

Han var fullständigt tokig, han skulle upp och provsitta alla hojar som kom, mellan alla provsittningar spelade han en trudelutt också.

Man kanske tjänar riktigt bra på att stå uppe på toppen av ett berg och spela säckpipa.

Ska bli spännande att se om han står kvar nästa gång jag kommer.

 

 

Kent fick den stora ynnesten att prova mössan och säckpipan.

Han kanske gör sig som skotte?

 

 

Ner mot Loch Lomond.

Detta kallar jag sjötomt.

 

 

Många av de här större egendomarna har blivit privata klubbar, framförallt ägda av Engelsmän.

Skottarna var inte alls roade av detta förstod man när man pratade med dom och frågade om dessa stora egendomar.

Oftast fanns det en golfbana och flera tennisbanor på ägorna också.

 

 

Loch Lomond.

Enligt många reseexperter en av världens vackraste sjöar.

Inte vet jag, men fantastiskt vackert är det.

Om man är i Drymen och tar vägen in mot Loch Lomond så åker man precis jämte sjön på en smal fin asfaltsväg. Halvvägs in kommer man till alla turistbutiker mm. Om man fortsätter vägen ännu lite längre, på en ännu smalare asfaltsväg så kommer man fram till en stor rastplats med en stor brygga ut i sjön.

Härifrån utgår många vandringsleder in i Queen Elizabeth Forest Park.

Här har jag varit och vandrat. fantastisk natur med ett rikt djurliv. Här har man möjlighet att se ståtliga kronhjortar. Eller så kan man fiska lite, om man tagit med sig fiskegrejerna alltså.

 

 

Det är inte denna bryggan jag menar i bilden ovan.

Den andra bryggan ligger på andra sidan sjön.

 

 

Dagen avslutas med lite meck.

Konstigt att det är jag som får skruva, det är ju inte ens min hoj.

Kent håller ficklampan, övriga kommer med onödiga kommentarer.

(Jordfel i en blinkers, för er som undrar vad det var för fel.)

 

Under lördagen byter vi riktning och kör mot Nordsjökusten.

Från Aviemore kör vi väg A939 mot Nairn. När vi väl kommer dit åker vi småvägarna som går precis ute vid kusten.

Vi försöker hela tiden undvika den stora A96 så går lite längre in mot land, även om vi behöver åka ut på den kortare sträckor ibland.

Nisse klagar på att hans framdäck är slut, gårdagens långa tur med alla dess kurvor tog styggt på däcken.

Vi påstod ju naturligtvis att det är så det går när man bromsar sig igenom alla kurvor.

Han protesterade högljutt mot alla dessa falska anklagelser som hans "vänner" glatt kastade ur sig.

Vi kom in i en liten by med endast ett fåtal hus som heter Kinloss, när vi fick syn på en skylt som det stod Playbike på.

Vi första titten såg det ut som en gammal nerlagd dataspelsbutik, men Nisse stannade till och tvingade oss andra att vända.

När vi stod på gården kikade det ut en kille och Nisse frågade om det fanns någon Mc-verkstad i närheten.

- Jo, sa killen, jag har en Mc-verkstad här, men jag har stängt på lördagar. Jag håller på och grejar med min egen hoj idag.

Vad synd, tyckte Nisse. Mitt framdäck är helt slut.

-Jag har både nya och begagnade däck i den storleken, säger han då. Vi får väl se till att byta dit däck.

-Men du är ju ledig, säger Nisse.

Det spelar ingen roll, svarar han. Behöver du ett nytt däck så ska du få ett nytt däck.

Så medan vi andra stod och käkade glass, bytte han framdäcket på Nisses hoj. Vilken service.

Vi gjorde även en liten husesyn i verkstaden och det visade sig att han även säljer sporthojar.

Det stod nog ett tiotal nyare hojar inne i lokalen och även ett antal äldre

 

 

Resans enda regnskur.

Med tanke på att vi var i Skottland så åkte regnkläderna på när det började.

Det tog inte lång tid innan de åkte av igen.

 

 

Nisse byter framdäck.

Ett antal experter står och trycker in glass i ansiktet och kommer med goda råd.

 

Findhorn. Ett litet fiskrsamhälle.

Man kan ju säga att alla har sjöutsikt i alla fall.

 

Man kan ju inte påstå att byn badar i färg.

Men på något sett var det väldigt fint med alla stenhus längs gatorna.

 

Om dom inte hade färg i byn hade dom i alla fall gott om kaffe och glass.

Det är ju inte det sämsta när man är ute och åker hoj.

 

 

Utsikten från serveringen var ju inte så illa heller.

Som hundägare kunde jag inte låta bli att ta kort på denna skylten nere vid havet.

Det är llite annat än de plåtskyltar vi har här hemma.

 

 

Vi fortsatte till Burghead och kollade lite gamla utgrävningar sedan hamnade vi i Brandenburgh och till sist i Lossiemouth där vi stannade för mat.

Hela tiden när vi åkte denna sträckan hade vi havet på ena sidan och stora utomhus grisfarmar på den andra.

Det var enorma anläggningar med kilometervis med grishägn. Tur att vinden låg på från havet.

Färden gick vidare till Portnockie där byn ligger i en dramatisk terräng, samt en del stenskulpturer som havet format.

Här blev det stopp för lite fotografering igen.

 

 

Portnockie låg fint vid havet.

Dramatisk natur i detta område.

Ungarna sprang omkring och spelade fotboll och lekte bland klipporna.

Man var livrädd när man såg hur dom hoppade omkring.

Här vill man inte vara småbarnsförälder.

 

 

Uppe på toppen.

Vi som orkade och var hågade klättrade omkring bland klipporna.

Detta kan inte rekommenderas i mc-kläder.

Det kändes som att man förlorat 90% av kroppsvätskan efter denna klättring.

När vi stod där uppe slog det oss. -Fan, vi ska ju tillbaka också.

 

 

Som sagt, detta var ungarnas fotbollsplan.

Den planaste ytan i området. I svackan stupar det 50 m rakt ner i havet.

 

Bowfiddle Rock

Ett konstverk skapat av naturen, mer än 100 m hög.

 

Ett besök hos den lokala drickatillverkaren ingår ju också när man är i Skottland.

 

 

Artikelförfattaren/reseledaren kollar upp hur man kommer tillbaka till stugan.

Nästa problem, hur fan viker man ihop en karta?

 

 

Dags för nästa tur.

Även denna gången byter vi riktning.

Vi åker upp till Inverness och fortsätter på väg A9 någon mil, därefter svänger vi av på väg A835 men efter någon mil lämnar vi även den vägen.

Nu fortsätter vi på väg A832 mot Kinlochewe för vidare färd mot Applecross.

Det ska bli spännande att åka på Storbritanniens högst belägna väg.

När vi stannade vid Achnasheen för att vila rumporna en stund såg vi att det gamla stationshuset var ombyggt till souvenirbutik och ett litet café och drevs av ett antal äldre gummor.

Allt var hembakat och stora bullar/tårtbitar var det.

Denna dagen behövde vi inte stanna för lunch.

 

 

Utsikten från caféet var väl inte den sämsta den heller.

Här kunde man sitta och beundra utsikten en lång stund med en mugg kaffe.

 

Inte en aning vad Nisse sysslar med.

Antingen ringer han och kollar var tåget är eller så ringer han hem till tanten.

 

Efter den lilla byn Shieldaig svängde vi in på den lilla, menar verkligen lilla vägen till Applecross.

Samtidigt visar Lasse hur en riktig proffsfotograf får fram de verkligt fina korten.

 

Nu börjar terrängen bli lite bergig, om man säger så.

Notera vägen framför hojarna, det gick inte ens att möta en bil på vägen och fick man möte så fick knappt hojarna plats på mötesplatserna.

 

En vanlig syn på vägen till Applecross.

Det går omkring tusentals med får längs vägen.

Även Highland cattle springer omkring här hur som helst i naturen.

Vid påfarten till denna vägen satt stora skyltar att man inte fick reta boskapen.

Vem fan vågar reta en flera hundra kilo tjur med flera meter horn när man sitter på en hoj?

Glenn höll på att få ett litet lamm under framhjulet när det fick för sig att springa över till morsan som stod på andra sidan vägen.

Vi blev alla imponerade över hur bra bromsar det sitter på en HD. Inte riktigt alla kanske, Glenn blev mest blek.

Här gäller det att hålla tungan rätt i munnen och fingrarna på bromshandtaget.

Speciellt om morsan står på andra sidan vägen och bräker.

Vägen slingrar sig mellan träsgårdar och hus.

Undrar hur det känns att ha vägen på tre sidor om sin tomt och havet på den fjärde sidan?

 

 

Möte!

Här gäller det att planera i förväg.

Hinner vi till nästa mötesplats eller kommer bilen att stanna? Lika spännande varje gång.

 

 

Detta kallar jag strandnära boende.

 

 

Ibland är det svårt att hålla ögonen på vägen.

Sådan här utsikt, mötande bilar, springade hoppande lamm, stirrande kor/tjurar.

Inte undra på att vi behövde en eller två whiskey när vi kom hem till stugan.

 

 

Applecross inn.

Målet på denna etapp.

Nu ska vi bara upp på Storbritanniens högst belägna väg innan vi kommer hem.

 

 

Utsikt från puben.

Vägen vi kom på går precis bakom huset på andra sidan viken.

 

 

Utsikt ut mot havet och öarna.

Glenn hittade en båt som han ville ta med hem.

Ingen var pigg på att vänta på honom om han krokade på den bak på Harleyn

 

Vägen upp till den högsta punkten på den högsta vägen.

Det där med vägräcken tog man inte så allvarligt på här uppe i bergen.

Långt där nere är det inte havet ni ser utan det är molnen som vi passerade på vägen upp.

Det blev lite kallt när vi åkte genom dom och visiren immade igen, men det var ju bara ett kort tag.

 

Fotografering på den högsta punkten på vägen.

Detta måste ju naturligtvis förevigas.

 

Aj fan, det gick uppför ett tag till.

Högsta punkten är bakom kröken och där gick det inte att stanna med hojarna.

Så det fick bli kort på "nästan högsta punkten".

 

 

Och sen bär det av neråt på härligt slingrande väg med många häftiga kurvor.

Men som vanligt fick man se upp för mötande fordon.

Längst ner i botten ligger Loch Carron som är nästa mål.

 

När man kört runt Loch Carron och kommer fram till Noise kan man svänga höger i korsningen, då kommer man till isle of Skye.

På grund av att det var sent på eftermiddagen, resan till Applecross hade tagit mycket längre tid än väntat, valde vi att svänga till vänster, ner mot Loch Ness.

Strax efter det kommer man till Eilian Donan Castle.

Denna borgen var med i filmen Bravehart med Mel Gibson.

Man spelade in stridsscener på stenbron som går ut till borgen.

 

Ser inte sådär jättevarmt och välisolerat ut, tycker jag.

Dom fick nog hugga en hel del ved förr i tiden för att värma den kåken.

 

Efter en resa ner till Loch Ness och förbi Inverness kommer vi tillbaka till stugan sent på kvällen.

Dagen efter är det tyvärr dags för att påbörja hemresan.

Det är bara att packa ordning inför morgondagen och slänga sig i slafen en stund.

Vi åkte klockan 7 på morgonen för att ha gott om tid ner till Newcastle.

Det finns ju en del roliga affärer jämte färjeläget som man kan slå ihjäl tiden medan man väntar på att få åka ombord.

Sedan är det ju bara en 25 timmar lång stentråkig resa kvar innan man är hemma igen.

Väl hemma igen är det bara att längta och sukta efter att få komma tillbaka till Skottland.

Jag har varit där flera gånger, men längtar alltid tillbaka.

Alla dessa små fina byar, alla trevliga människor, naturen, vägarna mm mm Allt detta längtar jag tillbaka till.

Det finns så många mer ställen som jag vill se och uppleva.

Man får verkligen hoppas att färjan mellan Sverige och England kommer tillbaka.

Det är ju väldigt bekvämt att ha 45 km till färjan hemifrån.

Annars får man väl ta färjan från Esbjerg eller från Norge.

För tillbaka till Skottland med motorcykeln, det ska jag